per widlundhs blogg

Hela Brand 2010 handlade om mångfald och jämställdhet inom räddningstjänsten. MSB satsar miljoner på att utveckla densamma, facken och intresseorganisationerna är överens om att vi behöver arbeta med frågan, arbetsgivarna (jag och mina kollegor) är splittrade i frågan och våra medarbetare anser nog inte att m&j är den viktigaste frågan just nu.

I konferensens sista skälvande minut lovade SKL att ta ledartröjan och bjuda in till överläggningar om en gemensam nationell syn på mångfald och jämställdhet i räddningstjänsten.

Vi är redo!

Det är viktigt att ta ställning. Med vår närvaro på Pride gör vi det. För allas rätt till respekt och just bemötande. Mot diskriminering och trångsynthet. Oavsett om det handlar om sexuell läggning, kön, etnicitet eller något annat som avviker från normen. Någon sa att det går inte att passa frågan, att säga att det inte är viktigt – det skulle vara samma som att acceptera fördomar och ojusthet.

En sådan organisation vill jag inte att Rsyd ska vara. Vi ska vara en räddningstjänst för alla, för dem vi är till för och för alla som vill jobba hos oss. Då blir vi också bättre på att lösa vårt uppdrag.

Jag är väldigt glad att brandmän och styrkeledare från Rsyd deltog i både tältet och i paraden. Det är modigt. Och i paraden idag deltog kollegor från Storstockholm, Östra götaland, Sörmland, Skara och Msb.

Bra jobbat av alla som varit med!

De senaste veckorna har det bekräftats att vi är på rätt väg, både vad avser mångfald & jämställdhet och den enskildes brandskydd. Samtidigt pekar vår interna utredning om garagebranden på Ramels väg att vi behöver bli bättre på delar i den operativa verksamheten.

Brand 2010 gav många bevis på att ökad mångfald och jämställdhet är en förutsättning för att kunna leverera god service. Vårt uppdrag är mångfacetterat och vi ska möta människor i olika skeden av livet och i olika situationer. Att kunna göra det på ett professionellt sätt kräver mångfald. Det vittnar Polisen om, kollegor från andra länder, fackliga företrädare, politiker, experter och myndigheter. Frågan är inte längre Varför? utan Hur? Och det kan vi inte svara på ensamma från arbetsgivarsidan. Jag ser fram emot resultatet av det partsgemensamma arbete som SKL nu ska dra igång. Där vi på nationell nivå ska lägga fast synsätt, strategier och mål.

Arbetet med en nationell (eller gemensam som Helena Lindberg menade att det borde heta) strategi för stärkt brandskydd för den enskilde behandlades i onsdags vid ett möte mellan MSB och företrädare för branschen. En tydlig bild av utvecklingen av såväl bränder i bostäder generellt som dödsbränder i synnerhet presenterades. Förslag till gemensamma inriktningar diskuterades.

Utan att föregripa så ser jag att vårt arbete i Rsyd bekräftades på mötet. Det dör och skadas för många vid bränder i Sverige – oavsett hur man räknar. Det går att göra något åt det. Brandvarnartätheten måste öka. (Efter 4000 genomförda hembesök i våra kommuner jan-april är medelvärdet fungerande brandvarnare 70%, men det skiljer mellan 40 och 90%). En föreskrift skulle vara en viktig signal. Kommunikationen med den enskilde måste öka, vara direkt och riktas mot kunskapen att både förebygga, och agera, vid brand. Särskilda åtgärder måste ägnas grupper med särskilda behov. som t.ex. äldre som bor kvar hemma. Arbetet måste vara långsiktigt och uthålligt. Att jag sen är otåligare än andra innebär inte att jag tycker att MSB gör ett dåligt jobb. Men medan vi tänker så fortsätter det att brinna!

Så till sånt vi kan ska bli bättre på. Utredningen om branden i garaget på Ramels väg – där två brandmän hamnade i en farlig situation – pekar på tre viktiga orsaker vid detta tillbud.

• utbildning/övning/erfarenhet
• organisation/struktur/ledning
• teknik

Nästa steg i arbetet är att upprätta en handlingsplan och genomföra nödvändiga åtgärder. Det är sannolikt också som så att det är inte bara för den här typen av insatser vi behöver bli bättre. Vi behöver på ett systematiskt sätt beskriva kvalitetsnivåer för olika typer av uppgifter och uppdrag. Det blir därefter dessa nivåer som genererar behov av utbildning och övning – inte ”mer av allt” som ibland kan höras som ett rop från organisationen.

Jag ser heller ingen konflikt i att arbeta professionellt i båda våra uppdrag. Vi förväntas klara det!

Till alla som gjorde Brand 2010 till en riktig höjdpunkt.

• Programkommittén som återigen sytt ihop ett fantastiskt program.
• Alla som arbetat bakom kulisserna.
• Alla föredragshållare som förberett sig och levererat engagerande presentationer.
• Alla utställare som varit lika glada hela tiden.
• Alla deltagare som varit så positiva och sagt så många snälla saker.
• Alla medarbetare på Rsyd som direkt och indirekt gjort konferensen möjlig.
• Media som rapporterat och skrivit snällt om oss.
• Alla som jag glömt.

TACK!

Snart är dags för banketten. Blir nog svårt att överträffa gårdagskvällen. Dagen har innehållit några höjdpunkter tycker jag. Katri Linna påminde oss om att alla människor har lika värde och rättigheter. Diskrimineringslagen har till ändamål att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter för alla. Både i våra organisationer och för dem vi är till för. Undrar hur många av oss som satt i salen som vet vad detta innebär – egentligen?

Nästa höjdpunkt var Dave Baigent som redovisade sina erfarenheter om jämställdhet i brittisk räddningstjänst. Det är en nattsvart bild som redovisas och jag kommer på mig själv att tänka: så kan det väl inte vara här, vi måste väl ha kommit längre. Hmmmm.

Efter välkomstanförande av Rsyd:s ordförande Kjell-Arne Landgren och en fartfylld inledning av Nyamko Sabuni (en blandning av valtal och tänkvärdheter), så var konferensen igång. Högt tempo och intressanta föredrag (inte minst om manlighet med Klas Hyllander). Inledningen på ”Kommunens kväll” kan man säga började på Islamic Center med mat och tal av bl.a.Bejzat Becirov som är Vd för Islamic Center. Han verkar mycket för integration. Jag tror att det var första gången som flertalet av konferensdeltagarna var inne i en moské. Det blev också tydligt att Rosengård, till skillnad från bilden i media, är en stadsdel med många fördelar och ett rikt liv. Av de ca 25 000 som bor i Rosengård är det ett fåtal som anlägger bränder, kastar sten och är rent kriminella.

Kvällen avslutades med party i Caroli kyrka, som faktiskt fortfarande är en kyrka. Mat och dryck, sång av Lunds studentsångare och utdelning av ”Rådigt ingripande” inramade kvällen.

Fantastisk dag tyckte många!

Förutom det fina programmet vill jag gärna puffa för vårt öppna program på Gustav Adolfs torg. Där visar vi upp vad vi arbetar med idag, hur man blir brandman, hur man kan lära sig om brandskydd. Man kan beställa ”Hembesök direkt” – en variant på ”Tillsyn direkt”. Och man kan titta på konferensen via länk.

Ta gärna en sväng förbi. Öppet 10-18 tisdag och onsdag.

Med över 500 deltagare och ett späckat program ser jag fram emot en spännande vecka. Det ska också bli fantastiskt roligt att få träffa alla kollegor under några dagar.

Jag upplever att svensk räddningstjänst står inför många viktiga frågor och vägval de kommande åren. Mångfalden och jämställdhetsfrågorna är inget mål i sig för vår verksamhet – snarare en självklarhet för att klara jobbet. Att vi är bland de sista verksamheterna i samhället som nu tar i frågorna får väl vara skäl nog att ägna en hel konferens åt ämnet.

Nej, de viktiga frågorna är hur vi ska hantera olycksutvecklingen, få bukt med anlagda bränder, skapa säkra boendemiljöer för alla, skapa säkra insatsmiljöer för vår personal, eliminera hot och våld mot räddningspersonal, ha effektiva och kompetenta insatsstyrkor som klarar av alla de olyckstyper vi kan hamna i. Listan kan säkert göras längre.

Vägvalen är lika många. Egen förvaltning (eller avdelning) eller kommunalförbund. Arbeta brett med hela olycksområdet eller ha specialisering, några arbetar med insatser – andra med förebyggande. (Det gäller både som organisation och som individ). Kompetensförsörjningen (både rekrytering och kompetensutveckling) kommer att kräva mycket resurser om vi ska kunna hålla den nivå vi vill.

Men vi kan väl skjuta på frågorna och vägvalen en vecka till.

VÄLKOMNA TILL SKÅNE!

I november 2009 fick MSB i uppdrag ta fram en nationell strategi för bostadsbränder. I april i år fick man i uppdrag att stärka brandskyddet för den enskilde.

2009 dog sannolikt fler än 120 i dödsbränder och i år har redan ett 60-tal omkommit i bränder. Att i detta sammanhang säga som MSB gör i bilagan till Dagens Samhälle ”Antalet omkomna i dödsbränder har de senaste tio åren i genomsnitt varit 100 personer varje år. Trots att befolkningen blir större och större har antalet omkomna minskat en aning.” verkar inte hänga ihop helt med verkligheten.

Sanningen är snarare, som bl.a. MSB:s Gd och flera av mina kollegor har uttryckt, att vi helt misslyckats med bostadssäkerheten och skyddet för den enskilde vad avser bränder. Jag hade förhoppningen att vi på nationell nivå skulle åstadkomma en förändring 2010. Fortsätter det så här så riskerar vi att på årsbas få fler döda vid bränder än någonsin och fler än i trafiken. Första fyra månaderna är redan förlorade.

Återigen är det ganska enkla saker som krävs inledningsvis:

- fungerande brandvarnare i alla bostäder, och

- kunskap hos boende om hur man agerar vid en brand.

Alla argument om att vi måste veta mer, att verkligheten är mer komplicerad än vi tror etc. är just nu bara ursäkter för att slippa bli konkreta och sätta upp mätbara mål. Mål i absoluta tal som genererar handling. Ute i kommunerna. Mål som utgår från en nationell strategi och ett uppdrag om stärkt brandskydd för den enskilde!

Sen kan vi finslipa och bli mer exakta i åtgärderna. Men under tiden måste det hända nåt. Inte bara i enskilda kommuner utan i hela landet.

… kring vårt framtida uppdrag och handlingsprogram. Ska träffa de fackliga företrädarna igen och diskutera vision och mål – hur har det gått hitintills och vad ser vi i framtiden. Jag kan konstatera, efter att de senaste veckorna ha träffat ägarna (medlemskommunerna) och medarbetare ute på distrikten, att det skiljer ganska mycket i uppfattningen om vad räddningstjänsten kan och ska göra. Det verkar finnas en bild i vår organisation att politiker överhuvudtaget inte vet vad räddningstjänst är och vilka förutsättningar vi har. Jag tror att en sådan bild är en grov underskattning som definitivt inte gagnar utvecklingen av vare sig det förebyggande/stödjande arbetet eller den operativa förmågan. Vi kan inte, och ska inte, driva vår verksamhet utan politisk styrning. Däremot ska vi vara väldigt tydliga med att redovisa riskbilder, statistik, konsekvenser och resursbehov. Men beslutet om mål och kvalitet är politiskt. Så är det i en demokrati.