februari 2009

… har gått. Ibland kan man undra om allt vi gör verkligen ger resultat. Mycket energi går iallafall åt till att kommunicera, förklara och lyssna (det sista kan ju inte vara så betungande för Per tycker säkert många). Men så kommer bekräftelsen. Det kan vara medarbetare som farit illa i livet och varit på fel väg men nu (av egen kraft och med stöd) är p.g. Eller som idag när vi lyssnat på brobyggare och projektledare som berättar om hur de arbetar och vi ser att vårt arbete faktiskt skapar värde. För de som bor och finns i våra kommuner. För ökad säkerhet och trygghet. Och det är då vi är bra, i mötet med våra ”kunder”. Oavsett om det är i en utbildning, på en insats eller i efterarbetet.

Som chef kan man bara skapa förutsättningar och möjligheter, själva arbetet sker på helt andra ställen. Det blir väldigt tydligt en sådan här dag. Att det sen är sol, 6,5 grader varmt och vintergäck och snödroppar blommar gör det inte sämre.

Trevlig helg  till alla  

… måste ha en mycket bredare bakgrund och kompetens. När SMO (Skydd Mot Olyckor)-utbildningen startade 2003 var (enligt dåvarande försvarsministern Björn von Sydow) detta ett av de viktigaste syftena. Huvuddelen av Sveriges brandmän blev då (enligt en undersökning) anställda för att de kände eller var släkt med någon som redan arbetade inom räddningstjänsten. Via vikarievägen (ibland många år som sommarvikarie) kunde till slut möjligheten till en fast anställning öppna sig. Hade man dessutom en hantverks- eller praktisk utbildning/erfarenhet så ökade chansen väsentligt. Många räddningstjänster var (och vissa är fortfarande) som små självförsörjande system med all kompetens ”in-house”. Ännu lite tidigare kunde fotbollsspelare, bandyspelare, friidrottare och musiker prioriteras in i systemet.

Detta förhållande skulle fasas ut till förmån för ett mer rättvist rekryteringssystem och en satsning på det olycksförebyggande arbetet. Lösningen hette SMO-utbildning - en tvåårig, studiemedelsberättigande, eftergymnasial utbildning. Nu skulle kvinnor strömma till brandmannayrket, invandrarungdomar skulle äntligen inse att brandman var yrket för framtiden och det olycksförebyggande arbetet skulle få en välförtjänt knuff framåt.   

Hur blev det då? Efter fem år (snart sex) så har bortåt 1500 undomar examinerats i SMO-systemet. Huvuddelen av dessa är svenskar och ca 10% är kvinnor. Så vad gäller målet att bredda rekryteringsbasen så har tyvärr inte detta uppnåtts. Däremot har utbildningen på många sätt blivit en framgång. Jag har inget att invända mot kompetensen hos dem vi anställer. De har alla utmärkta förutsättningar att på olika sätt arbeta inom området Skydd mot olyckor, i alla skedena. Däremot kan vi inte med enbart SMO-examinerade tillgodose vårt behov av mångkulturella, mångspråkiga och kvinnliga brandmän/säkerhetsarbetare. Eller för den delen praktiker (på skånska: såna med hannalag). Det skulle ta alldelses för lång tid med nuvarande antagningssystem.

Nu är det dags att ta nästa steg, så att de ursprungliga idéerna med SMO-utbildningen och Lagen om skydd mot olyckor kan bli verklighet. Detta förutsätter ett samarbete mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och räddningstjänsterna. Om vi ska påverka olycksutvecklingen i rätt riktning behövs en

♦  omdefinierad brandmannaroll,
♦  en ny kompetensprofil, 
♦  en (gemensam och nationell) rekryteringsmodell som börjar vid antagning (till SMO) och slutar med  en anställning (i räddningstjänsten) samt
♦  ett flexibelt utbildningssystem (som möjliggör andra rekryteringsvägar än SMO).

Vi välkomnar en diskussion med MSB om denna framtid.

… att kommunicera vår verksamhet. Den gångna veckan har det varit sportlov i Skåne och flera av våra brandstationer har haft öppet hus. Vi är en attraktiv organisation och hamnar alltid på topp i förtroende-undersökningar. Att använda detta förtroende och kommunicera vad alla kan göra för att förebygga och agera vid olyckor är ett av våra viktigaste verktyg mot ett olycksfriare samhälle. Ett annat syfte med öppet hus är att få tillfälle att visa upp vår verksamhet. Vi är ju en skattefinansierad verksamhet och som sådan ska vi kunna visa vad pengarna går till. (Undrar om våra medborgare vet att vi bara kostar ca 500:-/ invånare och år?)

”Öppet hus” skulle kunna utvecklas till att vara ett permanent inslag i vår verksamhet. Eftersom brandstationerna ofta är utrustade med både lektionssalar, sporthallar och gym kan man bedriva både ungdoms- och föreningsverksamhet på dem. Parallellt med utbildnings- och informationsaktiviteter. Det skulle ge ökade möjligheter för oss att nå ut med både den förebyggande informationen och hur man agerar vid en olycka.

Googla gärna ”community fire station” och läs om hur våra kollegor i Storbritannien arbetat med frågan.

Under 2007 och 2008 var vi flitigt uppvaktade av Arbetsmiljöverket (AV). De har (med visst fog) haft synpunkter på vårt arbetsmiljöarbete. Även medarbetarna har varit missnöjda med arbetsmiljön (inte alla). Efter tillsynen av AV, som avslutades i höstas med betyget VG (min tolkning),  så har vi kunnat arbeta mer med de konkreta arbetsmiljöfrågorna. Riskanalys är ett begrepp som fått en betydligt vidare innebörd än nånting vi gör i samband med utarbetande av ”Handlingsprogrammet för skydd mot olyckor”. Nu används riskanalys som ett verktyg av både skyddsombud och arbetsgivare, när nya arbetsformer införs, innan insats, inför inköp, m.m. Och det är väl bra – om det inte går inflation i  ”hög risk”. (En hög risk är inte en hög risk bara för att den kallas en hög risk).

Nåväl, igår var AV här för att informera sig om hur vi hanterade händelserna i Rosengård innan jul. På plats var högsta ledningen för AV och Rsyd, skyddsombud, distriktschef-Jägersro och handläggare-arbetsmiljö.Efter en kort (?) beskrivning av händelserna kom mycket av diskussionen att handla om risker, hot, våld men också om vad vi gör på lång sikt. Vi konstaterade att vi nu har bra rutiner och system för att garantera en säker arbetssituation. Planeringen inför de oroliga kvällarna/nätterna gjordes i intim samverkan mellan personal, skyddsombud och arbetsledning. Goda idéer om förstärkt utrustning och extra insatsresurser realiserades omedelbart.

Men (som Tony Irving säger), vi ställdes inte fullt ut inför det moraliska dilemmat: Att bli utlarmade till brand i bostadshus, med hotade boende, och med en förhöjd risk i form av stenkastning och hot, utan polisskydd.

För mig är den enda hållbara lösningen att vi alltid ska vara välkomna (kanske naivt) och att vi alltid ska kunna arbeta utan hot och våld. Hur vi ska nå dit är ett gemensamt problem vi har med boende och kommunerna.

Det är helt oacceptabelt att:

• brandmän blir utsatta för stenkastning, fyrverkeribeskjutning, spott och spe när det gör sitt jobb – skydda och rädda, men också
  
• att de som bor och lever i vissa områden inte kan lita på att samhällets ”skyddssystem” alltid fungerar och
  
• att vi måste ha polisskydd för att kunna göra vårt jobb.

PS. Ser i DN att kollegorna i Stockholm också är utsatta för hot (igen).

… är nu inne på sjätte veckan. Jag träffade deltagarna imorse och stämningen är på topp. I oktober kommer förhoppningsvis 24 deltagare att ta sin ”examen” och därefter kunna anställas som brand- och säkerhetsvärdar, instruktörer, brobyggare, informatörer och brandmän. Inte bara hos oss utan också i andra räddningstjänster, i bostadsföretag, i kommuner och stadsdelar och i andra säkerhetsbranscher. Några kommer kanske att söka in till SMO-utbildningen.

Internt behöver vi hantera frågan om rekrytering, tester, anställningskrav m.m. i god tid innan deltagarna är klara. För de som till slut blir anställda hos oss får det aldrig råda någon tveksamhet om kunskaper och förmåga.

… polismannen som berättade vad som sägs och tycks i polisen. Såklart är både poliser, brandmän, sjukvård och andra påverkade av den (ofta hårda och utsatta) miljö man arbetar i . Och att man tycker och tänker olika är ju heller inte konstigt.

Men det är helt oacceptabelt om dessa synsätt tar sig uttryck i att vi behandlar medborgare, kommuninnevånare eller drabbade olika. På grund av kön, etnicitet, religion, sexuell läggning eller något annat som vi  anser rättfärdiga en annorlunda insats.

När vi tar på oss uniformen, larmstället eller stationsklädseln så tar vi också på oss en gemensam värdering och en professionalitet. Då är det våra officiella och gemensamma värderingar som ska styra hur vi agerar, inte de personliga.

För Räddningstjänsten Syd innebär det bland annat att vi ska visa respekt för alla, att vi ska ha modet att ta ställning och att vi ger mer än vad som alltid kan förväntas. Så här i skenet av vad som sker omkring oss kan jag väl känna en oro för att vi inte själva har klarlagt för oss vad som styr våra beslut. Om var och när vi gör insats – eller inte. Om var vi lägger arbetstid och engagemang – och inte.

Värdegrundsdiskussionen måste pågå – alltid.

Igår satt jag och språkade med en kollega (och kurskamrat) om lite av varje. Det gav några tankespår.

Svensk räddningstjänst har sedan 70-talet kommit att bli en  av de mest utbildade (=kompetenta?) räddningstjänsterna i världen. Med en brandmannautbildning på två år, vidareutbildning inom förebyggande och ledning, och en brandingenjörsutbildning på 3,5+1 år är vi svårslagna på utbildningsområdet.

Men hur står det till med den faktiska kompetensen? Tack och lov så drabbas inte Sverige av så många stora olyckor att de enskilda brandmännen och befälen får en personlig erfarenhet av att genomföra och leda komplicerade insatser. Men hur går det när vi då och då ändå drabbas av sådana. Kan man kompensera bristen på skarpa ”övningsmöjligheter” med konstruerade? 

Vad gäller ren teknik- och metodkunskap är det säkert möjligt – det har vi erfarenhet av. Däremot är själva metodkunskapen för låg i vissa delar – t.ex. hur man begränsar en brandspridning, hur man dimensionerar en tillräcklig vattenförsörjning, hur man arrangerar avlösningar utan att tappa kontroll. 

När det gäller att fatta (rätt) beslut och leda en insats så är kunskapen (rent teoretiskt) om att fatta beslut och leda en insats  nog tillräcklig. Åtminstone finns det tillräckligt med litteratur på området (det kan vi tacka Räddningsverket för). Det som saknas är den personliga erfarenheten och träningen. Här krävs mer övningar och simuleringar.

Om man lägger ihop dessa brister (metodkunskap och erfarenhet av att fatta beslut vid, och leda, komplicerade insatser) så kan ju resultatet bli förfärligt dåligt.

Å andra sidan så är vi fantastiskt effektiva och snabba i de mer vardagliga händelserna som trafikolyckor, lägenhetsbränder och sjukvårdslarm.

… är inte helt lätta att hantera. Å ena sidan ska vi givetvis genomföra räddningsinsatser för att rädda liv och egendom. Å andra sidan måste räddningspersonalen ha en säker arbetsmiljö. Det har vi fram till i julas löst med rutiner där polisen kunnat garantera säkerheten genom att vara med på insatser, på vissa adresser. Men under oroligheterna innan jul så räckte inte polisresurserna till. Varför vi beslutade att vid vissa händelsetyper (t.ex brand i sopkärl utomhus, bilbrand utomhus) så inte riskera personalens säkerhet.

Detta har klara paralleller vid andra olyckstyper. Vid en brand i verkstad där det kan finnas gasflaskor genomför vi en så kallad passiv insats där räddningspersonalen i skydd kyler gasflaskor och begränsar brandspridning. Och finns det inga liv att rädda vid brand i byggnad så är det inte självklart att vi rökdyker.

Med detta menar jag att man inte får tolka vårt agerande i Rosengård som diskriminerande. Det är risken för räddningspersonalen som alltid måste vägas mot nyttan med insatsen. Oavsett om risken är stenkastning, bomber, gasflaskor, övertända hus eller utsläpp av kemikalier. Detta är ju inget problem om det handlar om brinnande sopkärl utomhus. Men problemet ställs såklart mer på sin spets om det gäller brand i skola eller ännu värre: brand i lägenhet med folk inne. I område där vi kan misstänka att vi kommer att utsättas för hot och/eller stenkastning/bomber/fyrverkeribeskjutning blir det än mer komplicerat.

På lång sikt får det inte vara hot och stenar som avgör om vi ska göra insats. Utan vad vi kan rädda. Och då krävs det en (ur hotsynpunkt) helt säker insatsmiljö. Utan polishjälp. Detta måste de som bor och vistas i våra kommuner garantera.

Hur vi ska åstadkomma detta är en annan fråga.

… med underrubriken ”Finanskris – och välfärdskris?! Vart är vi på väg” är rubriken på två konferensdagar i Lund. Kommunförbundet Skåne arrangerar och talarna är många och välkända. Jan Eliasson, Bengt Westerberg, Sture Nordh, KG Hammar och Carin Götblad var några. Jan E och KG berörde båda grundläggande välfärdsbegrepp som tillgång till vatten, mat och relationer.

En annan grundförutsättning för en fungerande välfärd, som inte så många pratar om,  är trygghet och säkerhet. Att barnen är säkra i skolan, att äldre är trygga när de handlar, att vuxna är trygga när barnen och de gamla är trygga osv.

När nu oroligheterna i Rosengård är på tapeten igen måste jag koppla även det till frågan om välfärd, och då ur en trygghets- och säkerhetsaspekt. Under den där veckan innan jul kunde inte samhället (vi, polisen, kommunen) upprätthålla de basala trygghets- och säkerhetsfunktionerna i form av räddningsinsatser. Stenkastning, hot och bomber omöjliggjorde för oss att på ett tillräckligt säkert sätt ge det skydd som invånarna rimligen kan kräva. Under några timmar, några nätter, genomfördes inga insatser vid vissa olyckstyper, på vissa adresser.

Allvarligt hot, inte bara mot de boende i Rosengård utan också mot välfärden och demokratin.

Bra möte idag. Det blev mycket diskussion om branden på Killebäckskolan i S. Sandby. Det är enligt min uppfattning fullständigt orimligt att en brand ska få dessa enorma konsekvenser. Inte bara rent ekonomiskt (80 000 000 kr) utan också ur en trygghetsaspekt för barn/ungdomar, personal och boende.

Man kan också fråga sig varför det brinner så mycket skolor i Skåne. Nästan 1/3 av alla bränder i skolor och förskolor i Sverige förra året drabbade Skåne. (Ca 100 av 300).

Och vem ska göra något åt det? Är det räddningstjänsten? Eller skolan? Fastighetsägaren? Rektorn? Föräldrarna? Kommunledningen? Polisen?

Det krävs ett ställningstagande från högsta ledningen i kommunen – att inte acceptera en enda brand i skola/förskola. Med ett sådant ställningstagande kan olika aktörer tillsammans utforma ett program.

Vi är en självklar aktör – men inte den enda.