mars 2009

… tillsammans i en manifestation mot våld, kriminalitet och anlagda bränder. Äntligen börjar folk själva ta i problemen.

Det viktiga var inte hur många som deltog utan att det tydligt markerades från stadsdelsledning, föreningar och myndigheter att det får vara nog. Det är inte rimligt att ett fåtal förstör för så många.

För vår personal är det alldeles självklart att våldet inte är riktat mot oss direkt utan vi används i vissa fall som som ”bete” för att få in bl.a. polisen i området. Men det gör ju inte mindre ont för det om en sten träffar. Vid andra tillfällen kan bränderna vara ett uttryck för utanförskap och frustration, och ibland ett sätt att synas -bli sedd, som graffiti ungefär.

Så på lång sikt ser vi nu en utveckling likt den i England. Å ena sidan mer bränder, hot och våld, ny taktik och metodik. Som på kort sikt kräver utveckling av den operativa förmågan och beredskapen.

Å andra sidan ett långsiktigt arbete med utökat uppdrag och ansvar för räddningstjänsten. Ska vi kunna garantera trygghet och säkerhet utan poliseskort så måste vi både bredda och fördjupa det förebyggande och stödjande uppdraget. Med allt från hur vi rekryterar till hur vi organiserar det dagliga arbetet. Att finnas i skolor och i föreningar, att driva projekt tillsammans med andra.

Se mer på Youtube:
På svenska:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=blidVMH5s-o&hl=sv&fs=1]

På arabiska:
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=o_AjJpfX9YU&hl=sv&fs=1]

Redan efter branden på Potatisåkern konstaterade vi att vår förmåga att fatta beslut vid, och leda, ovanliga och komplicerade olyckor behöver förbättras. Efter den insatsen fattade jag beslut, efter utvärderingar och ett gediget utvecklingsarbete, om en ny operativ ledningsorganisation. Just nu pågår det utbildning och övning inför lansering av denna den 1 juni.

Efter Potatisåkern har vi konstaterat samma brister vid både branden i Norrevångsskolan i Eslöv och Killebäckskolan i S Sandby.

Vi ser vi många likheter vid alla dessa insatser:

- branden har spridits snabbt i stora osektionerade eller dåligt sektionerade vindsutrymmen,
- svårt att identifiera var ev. sektioneringar finns
- omfattningen av branden har varit oklar i inledningsskedet,
- för få resurser har larmats ut initialt,
- ledningsorganisationen har varit otydlig,
- beslutad stabsorganisation har inte utnyttjats till fullo.

Under våren tar vi krafttag för att förbättra och tydliggöra vår ledningsorganisation. En tydlig uppdelning i rollerna för inre och yttre befäl ska klarlägga ansvar och befogenheter. Inrättande av en larmbefälsfunktion som tidigt ska identifiera behov av enheter och kunna besluta om utlarmning. Identifierade kompetenskrav för ledningspersonal och en omfattande utbildningsinsats för dessa. Återkommande kompetensutveckling, övningar och simuleringar för samma grupp.

Med dessa förändringar och utbildningsinsatser anser jag att vi vidtar tillräckligt med åtgärder för att säkerställa en god ledningsförmåga inom Räddningstjänsten Syd.

… på att lägga tid och kraft på dessa otroligt onödiga insatser på Rosengård. I tisdags var flera av brandmännen nära att träffas av flaskor och stenar. Igen. I fredags sa en av brandmännen till mig att han vill söka ifrån station Jägersro – han tycker det känns helt meningslöst att bara åka på ”skit”, det räddar varken liv eller egendom.

Inte nog med att personalen utsätts för en fullständigt oacceptabel arbetsmiljö – vi riskerar oxå att förlora tid vid riktiga olyckor. Dels när Jägersrostationen släcker sopkärl. Dels när vi flyttar, eller förstärker med,  resurser från andra distrikt. Då tummar vi på insatstider och kvalitet för riktiga larm.  För att inte tala om planeringstid, mötestid och uppföljningar som dagligen stjäl tid från våra viktiga uppgifter.

Jag funderar på Lagen om skydd mot olyckors formulering i §2:

en kommun skall ansvara för en räddningsinsats endast om detta är motiverat med hänsyn till

- behovet av ett snabbt ingripande,
- det hotade intressets vikt,
- kostnaderna för insatsen och
- omständigheterna i övrigt.

Det kan ju inte vara behov av ett snabbt ingripande när sopkärl brinner, sopkärlet i sig kan inte vara värt så mycket, insatsen kostar mer än värdet av sopkärlet och någon annan skulle kunna ta hand om branden (ägaren till exempel). Jag kan bara se ett problem, vi vet inte förrän vi är framme om något annat är hotat eller om rök m.m. är för besvärande.

Vi avstod innan jul att göra insatser – något måste ske för att markera att vi börjar tröttna.

Idag klippte ordföranden i direktionen för Räddningstjänsten Syd, tillsammans med partners och användare, av snöret och förklarade Station Rosengård invigd. Nu är det ju inte vilken station som helst utan en ”öppen station” efter engelsk förebild.

Här ska vi bedriva utbildningar, ha möten, samtala med drabbade efter insatser, driva ungdomsarbete, frivilligverksamhet, projekt och en ha en plats för andra att mötas. Föreningar, stadsdelar, polis, skola och omsorg är självklara medskapare.

Och ja, det finns brandbil och brandstyrka här. Inte heltid, inte deltid – men ett värn! Mitt i en storstad, mitt i Rosengård.

Samtidigt planerar vi för ett nytt dygn med oroligheter i samma område. Det känns både hopplöst och meningslöst att åka på dessa sopkärl och sophus som brinner. Med vinande stenar och kladdiga ägg. Där vi inte är måltavlan – men ändå drabbas. Jag är fortfarande övertygad om att på lång sikt är det vårt arbete med att skapa relationer och vara ”good guys” som är det enda raka.

Men på kort sikt är det mer konkreta åtgärder som gäller – ta bort sånt som kan brinna, tydliggöra fastighetsägarnas ansvar, samverka med stadsdelen och polisen om akuta åtgärder och se till att vi har en säker arbetsmiljö.

Nåväl, det var en fantastisk känsla att tillsammans med 200 invigningsdeltagare öppna Station Rosengård. Nu ska vi ”bara” utveckla vad vi ska göra.

… våra ”ägare”. Två gånger om året träffar vi kommunledningarna i medlemskommunerna och informerar om vår verksamhet samt presenterar uppdrag och resursbehov för kommande år. Idag redogjorde vi för vad vi gjort 2008, vad som är på gång 2009 och inriktning för 2010.

2008 var ett händelserikt år på många sätt; vi sjösatte en ny organisation, fick ett nytt arbetstidsavtal för brandmän och styrkeledare, gjorde en stor omställning av den operativa verksamheten, vi bekämpade 20% fler (1907) bränder än 2007, åkte ut på något färre trafikolyckor och utbildade och informerade 45 000 personer om förebyggande och avhjälpande åtgärder.

För 2009 planerar vi att sätta ytterligare fokus på våra effektmål, införa en ny ledningsorganisation, samverka med kommunerna kring skolbränder och anlagda bränder, arbeta med mångfald och jämställdhet och bli bättre på att genomföra insatser.

Men det viktigaste idag var ändå att lägga grunden för 2010. Vi har genomfört stora förändringar i Rsyd sedan starten 2006. Inte minst förra året. Nu behöver vi genomföra och sätta dessa förändringar. Det kräver en uthållighet i uppdrag och ekonomiska förutsättningar. Jag tror att detta gick hem. Vi får se senare i vår.

… och kanske inte så smickrande. Vi är polisanmälda för misstänkt miljöbrott. I samband med släckning av brand i skola i Eslöv i höstas så rann släckvattnet ner i dagvattensystemet och via olika ledningar ut i Saxån. Vi använde skum under insatsen och detta medförde att pH-värdet ökade dagarna efter branden. Utsläppet  bedöms ha inneburit negativa effekter på växter och djur i Saxån. Läs hela anmälan här.

Eslövs kommun har gjort helt rätt enligt miljöbalken och min tanke är på vilket sätt vi själva skulle agerat. Misstänker vi att förorenat släckvatten kan spridas måste vi ju vidta åtgärder. Både rent praktiska för att förhindra att vi förorenar, och administrativa som att dokumentera och informera/anmäla. Däremot har jag aldrig hört att någon räddningstjänst blivit polisanmäld. Inte heller MSB:s jurister känner till något liknande fall så vi får väl se vart detta tar vägen.

De andra artiklarna i Sydsvenskan och Skånskan handlar om branden i Killebäckskolan utanför Lund. Skadorna beräknas idag till ca 100 mkr och vi frågar oss såklart vilken del vi haft i denna kostnad. Som vi anger i utredningen så konstaterar vi att återigen har öppna vindkonstruktioner, utan brandlarm, medfört snabb brandspridning. Både brandorsak och brandförlopp är klarlagda.

Det finns dock mer att lära för oss själva. Kunskap om byggmetoder, släckmetoder och olika begränsningsmetoder behöver öka. Brister i ledningsorganisation, roller, insatsstöd, logistik och stabstjänst är återkommande vid alla större insatser – inte bara i Räddningstjänsten Syd.

Vi behöver bli bättre på mycket, frågan är bara om vi har kompetens och resurser att klara detta själva . I Rsyd gör vi i vår en satsning på ny ledningsorganisation och utbildning för alla våra befäl.

Det handlar iallafall inte om att vi har för lite resurser i Skåne, problemet är våga/vilja larma ut och bygga upp en insats snabbt.

Det är vårt eget ansvar att vara professionella – inte någon annans.

… skriver Ystad Allehanda idag. Att deltidsbrandmän skulle drabbas dubbelt av att bli uppsagda från sitt ordinarie arbete är ju helt absurt. Samtidigt som kommunens invånare och företag inte får det skydd som lagen föreskriver. Tillsammans med Kommunförbundet Skåne har alla räddningschefer skrivit till Arbetsmarknadsdepartementet och Sveriges kommuner och landsting om det orimliga. Första responsen var väl inte precis vad vi hoppats på. Men fortsättning följer …

Om man tänker ett steg till så slår ju finanskrisen också mer direkt mot kommunen och därmed räddningstjänsten. Vilket kan påverka förutsättningarna att ”i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor”. För så står det i Lagen om skydd mot olyckor. (Med ”de lokala förhållandena” menas risker, invånarantal, olycksfrekvens m.m. )

Just nu arbetar alla kommuner med budget för 2010. Så vi får väl se hur skyddet mot olyckor värderas i förhållande till annan kommunal verksamhet.

I min del av världen (Sverige, Skåne) så har vi sett en ökad efterfrågan av våra ”tjänster” och vår kompetens. Jag tänker då inte bara på räddningsinsatser utan också på utbildning och information, deltagande i olika förebyggandeaktiviteter, planering och förberedelser för det som polisen kallar särskild händelse (nu senast Davis Cup) och krishantering i medlemskommunerna. Helt rätt och i linje med vårt uppdrag.

Men, vi måste hela tiden vara beredda att med hög kvalitet genomföra operativa insatser. Inte istället för ”det andra”. Inte det ena eller det andra – både/ och.

… ställs frågan hur ”brandbefälet” kan medverka i utvecklingen av området samhällsskydd och beredskap. Jag tycker nog att begreppet brandbefäl i sig indikerar mer av tradition och bevarande än utveckling och framtid. Det kanske hindrar det som Cecilia Uneram pekar på i sitt debattinlägg. Varför svenskt brandbefäl inte är ”aktuella för ledande befatnningar på nationell nivå”.

Jag tror att begreppet brandbefäl är alltför snävt och omfattar alltför många för att i sig utgöra någon garanti för vare sig utvecklingsförmåga eller lämplighet för chefskarriär. Och om man drar diskussionen vidare så är det kanske så att alla våra gamla begrepp och föreställningar är ett hinder för att bli synligare och mer tagna på allvar.

Jag delar dock synsättet om ett brett engagemang inom hela olyckshanteringen (från vardagsolyckan till krisen – från planering till efterarbete), att kompetensfrågorna är en nyckelfråga och att skapa opinion är en underskattad strategi.

Men klarar vi av denna omställning med gamla synsätt och verktyg? Eller krävs det en mer omvälvande förändring av både organisationsformer, uppdrag och tillhörighet?

Om vi jämför med polisen, som Cecilia gör, så har de haft en resa som började på lokal nivå för att idag vara en regional organisation med nationell överbyggnad, styrning och finansiering. Hmmm. Jag tror att vår framtid snarare ligger i breddning och regionalisering (som kollegorna i Storbritannien, Finland och Holland bejakar) än i vår gamla brandkårsroll. Även om det är mycket kraft i varumärket brandkår, brandman och brandchef.

Att göra varje brandbefäl till ambassadör för ett säkrare samhälle är i och för sig viktigt men det räcker inte om vi ska bli en respekterad och kompetent aktör inom ”samhällsskydd och beredskap”. Ska olyckorna bli färre och kriserna bättre hanterade så är nog storlek och kompetens viktigare argument.

… med befarade oroligheter. Tillsammans med polis och andra berörda har vi planerat för olika scenarier i samband med Davis Cup i Malmö. Räddningstjänsten har de senaste åren mer kommit att förknippas med hot, våld, oroligheter och skadegörelse än den förebyggande och hjälpande organisation som vi egentligen är. Vi har ju egentligen ett helt annat uppdrag.

Vi ska stödja enskilda, förebygga, informera, öva oss själva och andra, orientera på viktiga objekt, göra tillsyner på farliga objekt m.m.

Inför sådana händelser som befaras i helgen så tas tid och resurser från det som gagnar de som bor och arbetar i våra kommuner. De som betalar för räddningstjänsten. Och läggs på något som är helt onödigt och skapat av några som har som har som enda syfte att störa och förstöra.

Jag ser dock ingen lösning utan känner mer en upprördhet. Vi kommer såklart att genomföra alla de insatser vi ställs inför, med god säkerhet för både drabbade och oss själva.

I dagens Sydsvenskan kan man läsa att det är svårt att rekrytera deltidsbrandmän (eller RiB:are som avtalet säger). Särskilt i orter där arbetstillfällen nu försvinner och risken att bli av med A-kassan hotar. Av Sveriges samlade insatsförmåga (rent kvantitativt) består ca 75%  av deltidsbrandmän (12 000 av 16 000). Så givetvis innebär svårigheten att rekrytera en risk för dem som bor och vistas i ett område. Sen kan jag ju inte undvika att fråga mig om det verkligen är ett skåneproblem. På en yta som är ca 10 x 10 mil finns det drygt 100 brandstationer med en bemanning om ca 400 brandmän och befäl. Med ett utökat samarbete och en geografisk fördelning av brandstationer/styrkor är det inte osannolikt att bemanningsproblemen helt eller delvis skulle kunna hanteras.

Det jag ser i framtiden är modeller som kompletterar varandra i ett sammanhang med

• förstainsatsperson (brandmän eller befäl som har mindre räddningsfordon och skyddsutrustning hemma),
• flexibla enheter (2-3 brandmän som bemannar räddningsfordon på brandstation, hel/deltid),
• räddningsstyrkor om 1+4 (där insatstiderna är så långa att det inte går att kombinera, hel/deltid) och
• större räddningsstyrkor (som kan motiveras av  särskilda risker eller uppgifter, hel/deltid).

Systemet kräver dock att sammanhanget är större än enskild kommun/förbund. I Storbritannien, Finland har man sedan länge arbetat regionalt och i Holland går man succesivt över till regionala räddningsorganisationer med räddningstjänst, ambulanssjukvård och polis integrerat.

Så utifrån begrepp som nytta och värde för dem som bor och vistas i våra kommuner kan vi skapa mer.