Deltidsbrandmän riskerar bli en bristvara.

I dagens Sydsvenskan kan man läsa att det är svårt att rekrytera deltidsbrandmän (eller RiB:are som avtalet säger). Särskilt i orter där arbetstillfällen nu försvinner och risken att bli av med A-kassan hotar. Av Sveriges samlade insatsförmåga (rent kvantitativt) består ca 75%  av deltidsbrandmän (12 000 av 16 000). Så givetvis innebär svårigheten att rekrytera en risk för dem som bor och vistas i ett område. Sen kan jag ju inte undvika att fråga mig om det verkligen är ett skåneproblem. På en yta som är ca 10 x 10 mil finns det drygt 100 brandstationer med en bemanning om ca 400 brandmän och befäl. Med ett utökat samarbete och en geografisk fördelning av brandstationer/styrkor är det inte osannolikt att bemanningsproblemen helt eller delvis skulle kunna hanteras.

Det jag ser i framtiden är modeller som kompletterar varandra i ett sammanhang med

• förstainsatsperson (brandmän eller befäl som har mindre räddningsfordon och skyddsutrustning hemma),
• flexibla enheter (2-3 brandmän som bemannar räddningsfordon på brandstation, hel/deltid),
• räddningsstyrkor om 1+4 (där insatstiderna är så långa att det inte går att kombinera, hel/deltid) och
• större räddningsstyrkor (som kan motiveras av  särskilda risker eller uppgifter, hel/deltid).

Systemet kräver dock att sammanhanget är större än enskild kommun/förbund. I Storbritannien, Finland har man sedan länge arbetat regionalt och i Holland går man succesivt över till regionala räddningsorganisationer med räddningstjänst, ambulanssjukvård och polis integrerat.

Så utifrån begrepp som nytta och värde för dem som bor och vistas i våra kommuner kan vi skapa mer.