april 2009

Nu är vårt tålamod slut. Efter att i månader blivit utsatta för hot, stenar, glåpord, flaskor m.m. beslutade jag igår att vi inte ska göra insats vid vissa typer av olyckor/bränder.

LSO ger oss definitivt stöd för ett sådant beslut, frågan är bara hur vi hanterar det på ett rättssäkert sätt.

Vid anmälan om brand utomhus skickar vi först fram en insatschef med räddningsledarbehörighet för att bedöma om kriterierna är uppfyllda (behov av snabb insats, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och annat). Under tiden är räddningspersonalen kvar på stationen. Om inte kriterierna är uppfyllda så avbryts våra åtgärder. Om vi ska påbörja insats används konceptet med brytpunkt och polissamverkan.

Vid anmälan om brand i bostadshus åker vi direkt fram, med förstärkning från andra distrikt.

Vi har också använt ”flygplatsmetodik” med tankbil med takkanon. Då behöver personalen inte lämna bilen för att släcka vissa typer av bränder. Man har också utvecklat en modell där enheter backar in i området och använder utrustning som kan lämnas kvar om styrkan behöver åka ifrån platsen snabbt på grund av hot och våld.

Alla dessa åtgärder är kortsiktiga och har som huvudsyfte att skapa en säker arbetsmiljö för vår räddningspersonal.

Det löser inte problemen utan på lång sikt är det relationsskapande och förebyggande arbete som är lösningen. Distriktschefen Attila Jensen sa i en intervju att ”man kastar inte sten på kvällen på den man spelat fotboll med på förmiddagen”. Det är en klok reflektion.

Man måste också komma ihåg att situationen på Rosengård i grunden inte är en räddningstjänstfråga eller en polisfråga, det är en social fråga – en kommunal fråga. Vi blir drabbade av den frustration många känner som bor i området. Vanskötta fastigheter, trångboddhet (enligt vissa beräkningar bor det 8000 människor i ett område som är designat för 4000 – med lägenheter, VA, sophantering, hissar, ytor etc.) föräldralöshet m.m.

Vi samverkar med både stadsdelen, polisen och föreningar och något måste göras!

Vi kommer noggrannt att dokumentera och följa upp konsekvenserna av det tagna beslutet.

… så fort en vecka kan gå. Nu skäller både våra informatörer och mina kollegor på mig för att jag inte skrivit på länge. Det tar jag som positiv feed-back.  Någon saknar mig

Nåväl, igår drabbades vi av en brandchefs mardröm – det brinner på brandstationen. En tvättmaskin hade fattat eld, larmet gick och styrkan ryckte ut (eller in?). Klädda rökdykare släckte snabbt och skadorna kunde begränsas till tvättstugan.

Givetvis var media uppmärksamma och på plats. Det hela refererades i dagens Sydsvenskan.

Vad kan man då lära av detta. Jo, att den enskilde (i detta fallet vi själva) har ett stort ansvar i att dels ha system för att upptäcka och begränsa olyckor (bränder) dels ha en egen förmåga att hantera en uppstånden brand (släcka och lämpa ut). Detta är beskrivet i Lag om skydd mot olyckor. Uppfyller man dessa krav så behöver man inte kalla på räddningstjänsten. (Här börjar min argumentation halta lite).

Som sagt, nu blev brandchefens mardröm inte så allvarlig – däremot en påminnelse att vi alla kan drabbas av olyckor och elände. Som vi helst ska förebygga!

Sitter på Bromma flygplats och samlar tankarna efter ett seminarium med MSB och kollegor i landet. Temat för seminariet var just ”Mångfald och jämställdhet i räddningstjänsten”. Deltagarna representerade ca 50% av Sveriges kommunala räddningstjänst om man ser till antal anställda. Inklusive Storstockholm, Storgöteborg, Norrköping, Strängnäs, Katrineholm m.fl.

Det finns såklart olika skäl. Ett tungt är att svensk räddningstjänst på olika sätt utestänger kvinnor och de med annan etnicitet från att arbeta som brandmän. Ur ett diskrimineringsperspektiv och demokratiskt perspektiv är det såklart helt förkastligt. Ett annat skäl är att vi sett emot en breddad roll sannolikt inte klarar av vårt uppdrag med en homogen personalsammansättning. När samhället ser helt annorlunda ut.

Vem har då ansvaret att påverka dessa förhållanden? Ska vi lägga pengar och tid på dessa frågor istället för på våra uppdrag? Kan vi i Räddningstjänsten Syd ensamma göra någon skillnad? Är det MSB:s ansvar, eller SKL:s, eller …?

Sén kom det en jag känner så jag får avsluta imorgon…

Jo, såklart kan vi i Rsyd göra en skillnad hos oss, och det ska vi göra. Men nationellt måste andra medverka.  Om man betänker de olika drivkrafterna ovan så borde alla kunna samlas kring arbetet med att skapa förutsättningar för en räddningstjänst där alla är välkomna, där alla är trygga och där arbetsmiljön är anpassad. Med alla menar jag räddningstjänsterna, de politiska styrelserna, (nämnderna, direktionerna), alla fackliga organisationer, MSB, SKL, Pacta, SBR  ….. , nationellt och regionalt.

De olika områden som behöver bearbetas kan alla också engagera sig i på olika sätt:

• bilden av brandmannens arbete behöver förnyas och utvecklas
• bilden av brandmannen behöver förnyas och utvecklas
• rekryteringen till arbetet som brandman behöver förnyas och utvecklas
  
• antagningen till utbildningen till brandman behöver förnyas och utvecklas
• utbildningen till brandman behöver förnyas och utvecklas
  
• arbetsmiljön behöver förbättras (då blir det bättre för alla)
  
• tekniken behöver förnyas och utvecklas (då blir det bättre för alla)

(Med brandman menar jag också styrkeledare, insatsledare, insatschefer, brandmästare, och allt vad våra befäl nu kallas.)

När jag skriver förnyas och utvecklas så menar jag att allt är inte fel, allt behöver inte förändras, det är mycket som är fantastiskt bra i räddningstjänsten. Jag vet att brandmannens operativa arbete i grunden är ett fysiskt och påfrestande arbete. Jag vet att samhället och omvärlden förändrats utan att vi kunnat påverka.

Så, målet för framtidens räddningstjänst borde vara:

Ett olycksfritt och säkert samhälle – med en räddningstjänst för alla!

Där satt den – trevlig helg