Så, räddningstjänsten räddar sannolikt inte liv vid bränder i bostäder – det måste den enskilde göra själv. Vi kan möjliggöra detta. Med medvetna satsningar på boendesäkerhet, information och kunskapsspridning. Vi har kunskapen, förtroendet och good-willen. Nu gäller det att satsa den.

Tyvärr sitter vi (i branschen) alltför passiva och konstaterar år efter år att det dör ett 100-tal människor i bränder. För det mesta utan fungerande brandvarnare. I hus där de boende varken vet hur de ska kunna förebygga bränder eller hur de ska agera vid en brand.

En halvering av dödsbränderna inom 5 år vore en utmaning som samtliga aktörer i landet (politker, myndigheter, räddningschefer, brandmän, fastighetsägare och försäkringsbolag) skulle kunna anta.

Vill vi det?

Den stora utmaningen framöver (för alla oss i olycksbranschen) måste vara att få upp våra frågor på rikspolitisk nivå och i media. När jag ser vilket utrymme till synes ganska små frågor kan få i Almedalen så borde det finnas potential för våra frågor. Olyckorna kostar 40 miljarder och 3000 liv årligen. Vad gäller den ekonomiska delen är det lika mycket som försvarsbudgeten. Dessutom orsakar olyckorna lidande för många, många fler. Det är inte OK!

Men för att få denna uppmärksamhet krävs nog ett ännu tydligare ställningstagande från oss. Att vårt uppdrag både är att stödja den enskilde och genomföra insatser. Och medan vi väntar på att genomföra insatser kan vi stödja den enskilde.

För den enskilde är det absolut mest värdefullt
> att det inte händer en olycka, (och om olyckan ändå händer)
> att någon gör något direkt, (och om det inte hjälper)
> att vi kommer.

Men just nu går nog ändå tankarna till den stundande semestern.

En glad och olycksfri sommar till alla!