februari 2010

… av nya brandmän.De 15 vi anställde förra året har nu internutbildats i 2 omgångar och idag avslutade vi den andra omgången. Det är fantastiskt roligt att se det engagemang och målmedvetenhet som präglar våra nya kollegor. Jag önskar dem alla lycka till i sitt nya jobb.

Jag kommer ihåg när jag själv, 1975, efter genomfört slutprov (trappgång med 35 kg blysele och andningsapparat med mask utan övertryck) var redo för allehanda brandmannauppgifter. Då var jobbet ganska smalt – huvudfokus på brandsläckning, övning och fastighets/fordons/materielvård. Arbetstiden var 1 dygns tjänst, 2 dygns ledigt. Utbildningen bestod av en intern brandmannaskola och därefter 7v brandmannakurs i Stockholm.

Var det bättre förr?

Igår hade vi skyddskommittémöte. (Ja, vi har det så hos oss. Skyddskommitté och MBL-förhandlingar.) Då kom frågan upp huruvida de nyanställda verkligen var förberedda och utbildade för sitt jobb. Huvudfrågan var om de övat haveri vid rökdykning. Om de verkligen kunde rädda sin rökdykarpartner vid ett nödläge. Jag har full respekt för det allvarliga vid en eventuell incident i samband med rökdykning. Men att introduktionsutbildningen skulle säkerställa att alla kan rädda varandra vid ett ev. haveri, och att alla brandmän skulle kunna rädda varandra (ensamma) vid en olyckssituation har aldrig framstått som ett ovillkorligt krav för mig.

För det första rökdyker vi så pass sällan att den enskilde brandmannens personliga erfarenhet av skarpa rökdykarinsatser sannolikt är låg. För det andra är erfarenheten (tack och lov) av att assistera rökdykare vid haveri ännu lägre. Det innebär för mig att rutiner och bemanning vid ett haveri måste bygga på fler ingredienser än att en enskild brandman (nyanställd eller erfaren) själv ska kunna bära/släpa ut sin kollega. Omvänt, om det är så att den ensamme brandmannen ska kunna rädda sin kollega – hur många aktiva brandmän (heltid och RIB) skulle klara det idag? Oavsett om man burit blybälte på 70-talet eller gått SMO på 2000-talet.

Hot om våld och stenkastning mot räddningspersonal vägdes mot integritet och personliga hänsyn. Efter en överklagan och omprövning av länsstyrelsens beslut har vi nu fått tillstånd att övervaka området kring en av våra brandbilar vid utryckning till vissa områden i Malmö.  Nu ska vi handla upp utrustning och utforma rutiner så att vi till fullo följer beslutet.

Att kunna genomföra insatser utan att riskera attacker, stenar eller glåpord borde vara en självklarhet. Annars ökar risken för de drabbade att insatsen försenas, eller i värsta fall uteblir. Då har vi ett riktigt stort problem. Att vanliga människor, boende, inte har tillgång till den mest basala av alla samhällstjänster – trygghet och säkerhet.

Förutom att nu öka säkerheten för vår personal ska vi arbeta ännu mer tillsammans med andra för att öka tryggheten och säkerheten för medborgarna.

TV4:s inslag igår om hembesök!

I mars inleder vi framtidsstudiearbetet tillsammans med Storstockholms brandförsvar och Räddningstjänsten Storgöteborg. Det ska pågå till hösten 2011 och innehålla ett antal områden som påverkar utformningen av samhällets olyckshantering. Siktet är inställt på 2025-2030. Kanske fler vill vara med?

Parallellt startar vi arbetet med nytt handlingsprogram för perioden 2011-2014. Fast i praktiken kommer det nog att gälla 2012-2015. Vår direktion vill sätta en långsiktig vision och effektmål redan i år, som en inriktning för framtiden. Därefter arbetas själva handlingsprogrammet fram under 2011, och med remisshantering och beslutsprocess så kommer det att vara klart för politiskt beslut i december 2011. Så, i realiteten kommer det att gälla 2012-2015.

När jag tänker tillbaka på Rsyd:s 4-åriga historia så blir det tydligt att det vi gör nu, 2010, är resultatet av vad vi arbetade med under 2007. Det var verkligen ett händelserikt år. Efter bokslut 2006 och budgetarbete för 2008 insåg alla att pengarna inte skulle räcka till den verksamhet vi fått med oss in i förbundet. Det medförde bl.a. omställning av den operativa beredskapen. Samtidigt tog vi fram ny organisation, ny arbetstidsmodell för brandmän och styrkeledare, ny lönestruktur och en massa annat som ingen tänkt på innan förbundsbildningen.

Nu är det dags igen (för nytt handlingsprogram) och med betydligt större delaktighet och engagemang – från många. Den här gången ska vi möjliggöra insyn och påverkan på ett bredare sätt. Från alla. Jag har de gångna veckorna diskuterat med alla våra fackliga organisationer om vad som väntar. Direktionen har varit tydlig med tidplan och inriktning. En oro som alla delar är det faktum att invånarantalet ökar (och därmed olyckorna), samtidigt som beredskapen minskat dramatiskt de gångna åren. Både den enskildes och vår förmåga behöver stärkas. Men vi behöver förstå den enskildes behov bättre. Det blir en utmaning.

… dödsbränderna fortsätter att öka. De har de gjort de senaste åren. Och det är både onödigt och oacceptabelt. Vi (samhället, räddningstjänsterna, fastighetsägarna) har misslyckats med att skapa förutsättningar för ett tryggt och säkert boende. Mer än 1000 döda och skadade vid bränder per år gör oss till bland de sämsta i klassen.

DN refererar igår till Brandskyddsföreningens senaste uppgifter. De pekar mot att 2010 kan bli ett ännu värre år än 2009. Så många som 35 kan redan ha omkommit vid bränder i år.

I räddningstjänsterna kan vi fokusera på stöd och utbildning/information till enskilda. MSB kan ge oss möjlighet att kräva brandskyddsutrustning och förebyggande insatser med tydliga föreskrifter. För äldre och funktionshindrade kan behövas särskilda åtgärder och tekniska lösningar. Vi har kunskapen, tekniken och verktygen – men medan vi väntar på att utnyttja dem så kommer ännu fler att omkomma och skadas, och ännu fler bostäder att brinna.

Det är både onödigt och oacceptabelt!

… är det bra att titta i backspegeln. Räddningstjänsten kommer aldrig att bli som på 70-talet igen. Eller på 90-talet. Samhället förändras, och vi också.

När Räddningstjänsten Syd bildades 2005, med start 2006, så var inriktningen tydlig. En organisation som ska arbeta utifrån Lag om skydd mot olyckor med både ett stödjande/förebyggande och skadeavhjälpande uppdrag. Nu har vi i 4 år arbetat med dessa förutsättningar. Alla tycker inte om det, men det är så det är.

Hur ska vi då få bredare delaktighet med kommunerna, politikerna, invånarna och medarbetarna i utvecklingen av framtiden? Den här gången handlar det inte om 5 år utan om 15 år framåt vi ska försöka blicka. Viktiga frågor – viktiga beslut.

Vi ska skapa diskussionsplatser, både externt och internt. Med de som är berörda. Samtidigt ska vi analysera olycks- och insatsutveckling. Var händer olyckorna, när händer de och hur hanterar vi dem? Hur kan vi förebygga dem? Hur kan vi förbereda oss?

När vi går till beslut om nytt handlingsprogram i december 2011 ska man känna igen sig. Kanske inte gilla allt – men känna igen sig!