Okategoriserad

… ställs frågan hur ”brandbefälet” kan medverka i utvecklingen av området samhällsskydd och beredskap. Jag tycker nog att begreppet brandbefäl i sig indikerar mer av tradition och bevarande än utveckling och framtid. Det kanske hindrar det som Cecilia Uneram pekar på i sitt debattinlägg. Varför svenskt brandbefäl inte är ”aktuella för ledande befatnningar på nationell nivå”.

Jag tror att begreppet brandbefäl är alltför snävt och omfattar alltför många för att i sig utgöra någon garanti för vare sig utvecklingsförmåga eller lämplighet för chefskarriär. Och om man drar diskussionen vidare så är det kanske så att alla våra gamla begrepp och föreställningar är ett hinder för att bli synligare och mer tagna på allvar.

Jag delar dock synsättet om ett brett engagemang inom hela olyckshanteringen (från vardagsolyckan till krisen – från planering till efterarbete), att kompetensfrågorna är en nyckelfråga och att skapa opinion är en underskattad strategi.

Men klarar vi av denna omställning med gamla synsätt och verktyg? Eller krävs det en mer omvälvande förändring av både organisationsformer, uppdrag och tillhörighet?

Om vi jämför med polisen, som Cecilia gör, så har de haft en resa som började på lokal nivå för att idag vara en regional organisation med nationell överbyggnad, styrning och finansiering. Hmmm. Jag tror att vår framtid snarare ligger i breddning och regionalisering (som kollegorna i Storbritannien, Finland och Holland bejakar) än i vår gamla brandkårsroll. Även om det är mycket kraft i varumärket brandkår, brandman och brandchef.

Att göra varje brandbefäl till ambassadör för ett säkrare samhälle är i och för sig viktigt men det räcker inte om vi ska bli en respekterad och kompetent aktör inom ”samhällsskydd och beredskap”. Ska olyckorna bli färre och kriserna bättre hanterade så är nog storlek och kompetens viktigare argument.

… med befarade oroligheter. Tillsammans med polis och andra berörda har vi planerat för olika scenarier i samband med Davis Cup i Malmö. Räddningstjänsten har de senaste åren mer kommit att förknippas med hot, våld, oroligheter och skadegörelse än den förebyggande och hjälpande organisation som vi egentligen är. Vi har ju egentligen ett helt annat uppdrag.

Vi ska stödja enskilda, förebygga, informera, öva oss själva och andra, orientera på viktiga objekt, göra tillsyner på farliga objekt m.m.

Inför sådana händelser som befaras i helgen så tas tid och resurser från det som gagnar de som bor och arbetar i våra kommuner. De som betalar för räddningstjänsten. Och läggs på något som är helt onödigt och skapat av några som har som har som enda syfte att störa och förstöra.

Jag ser dock ingen lösning utan känner mer en upprördhet. Vi kommer såklart att genomföra alla de insatser vi ställs inför, med god säkerhet för både drabbade och oss själva.

I dagens Sydsvenskan kan man läsa att det är svårt att rekrytera deltidsbrandmän (eller RiB:are som avtalet säger). Särskilt i orter där arbetstillfällen nu försvinner och risken att bli av med A-kassan hotar. Av Sveriges samlade insatsförmåga (rent kvantitativt) består ca 75%  av deltidsbrandmän (12 000 av 16 000). Så givetvis innebär svårigheten att rekrytera en risk för dem som bor och vistas i ett område. Sen kan jag ju inte undvika att fråga mig om det verkligen är ett skåneproblem. På en yta som är ca 10 x 10 mil finns det drygt 100 brandstationer med en bemanning om ca 400 brandmän och befäl. Med ett utökat samarbete och en geografisk fördelning av brandstationer/styrkor är det inte osannolikt att bemanningsproblemen helt eller delvis skulle kunna hanteras.

Det jag ser i framtiden är modeller som kompletterar varandra i ett sammanhang med

• förstainsatsperson (brandmän eller befäl som har mindre räddningsfordon och skyddsutrustning hemma),
• flexibla enheter (2-3 brandmän som bemannar räddningsfordon på brandstation, hel/deltid),
• räddningsstyrkor om 1+4 (där insatstiderna är så långa att det inte går att kombinera, hel/deltid) och
• större räddningsstyrkor (som kan motiveras av  särskilda risker eller uppgifter, hel/deltid).

Systemet kräver dock att sammanhanget är större än enskild kommun/förbund. I Storbritannien, Finland har man sedan länge arbetat regionalt och i Holland går man succesivt över till regionala räddningsorganisationer med räddningstjänst, ambulanssjukvård och polis integrerat.

Så utifrån begrepp som nytta och värde för dem som bor och vistas i våra kommuner kan vi skapa mer.

Vi har varit förskonade från dödsbränder både 2007 och 2008 i våra medlemskommuner. Det betyder sannolikt inte att vi är mer framgångsrika med vårt förebyggande arbete än andra kommuner utan en del beror säkert på slumpen. Däremot känns det helt onödigt att någon ska behöva omkomma i bränder överhuvudtaget. Med ett eget riskmedvetande hos den enskilde, och fungerande brandvarnare, ser jag inte att vi skulle behöva läsa om dödsbränder någonsin.

Innan jul gjordes miniundersökningar i några bostadsområden i Malmö. Vi har ju invaggats i en uppfattning att bortåt 80-90% av alla hushåll i Sverige har fungerande brandvarnare. Så är sannolikt inte fallet. I ett område var andelen hushåll bara 40% och i ett annat 70%. Det är långt ifrån vad som är ”bra nock”. I vissa lägenheter fanns varken brandvarnare eller ens skruvhål efter sådana. Trots fastighetsägarens bedyrande att alla hade.

Det är dags för en ny ”Brandvarnarkampanj”. Den här gången bör alla räddningstjänster i Sverige starta upp med hembesök, kontrolller och byte/montering av brandvarnare. Finansieringen av detta sker lämpligen av försäkringsbolag, bostadsbolag och fastighetsägare gemensamt. 

En ny nollvison – inga döda eller skadade vid bränder.

… har gått. Ibland kan man undra om allt vi gör verkligen ger resultat. Mycket energi går iallafall åt till att kommunicera, förklara och lyssna (det sista kan ju inte vara så betungande för Per tycker säkert många). Men så kommer bekräftelsen. Det kan vara medarbetare som farit illa i livet och varit på fel väg men nu (av egen kraft och med stöd) är p.g. Eller som idag när vi lyssnat på brobyggare och projektledare som berättar om hur de arbetar och vi ser att vårt arbete faktiskt skapar värde. För de som bor och finns i våra kommuner. För ökad säkerhet och trygghet. Och det är då vi är bra, i mötet med våra ”kunder”. Oavsett om det är i en utbildning, på en insats eller i efterarbetet.

Som chef kan man bara skapa förutsättningar och möjligheter, själva arbetet sker på helt andra ställen. Det blir väldigt tydligt en sådan här dag. Att det sen är sol, 6,5 grader varmt och vintergäck och snödroppar blommar gör det inte sämre.

Trevlig helg  till alla  

… måste ha en mycket bredare bakgrund och kompetens. När SMO (Skydd Mot Olyckor)-utbildningen startade 2003 var (enligt dåvarande försvarsministern Björn von Sydow) detta ett av de viktigaste syftena. Huvuddelen av Sveriges brandmän blev då (enligt en undersökning) anställda för att de kände eller var släkt med någon som redan arbetade inom räddningstjänsten. Via vikarievägen (ibland många år som sommarvikarie) kunde till slut möjligheten till en fast anställning öppna sig. Hade man dessutom en hantverks- eller praktisk utbildning/erfarenhet så ökade chansen väsentligt. Många räddningstjänster var (och vissa är fortfarande) som små självförsörjande system med all kompetens ”in-house”. Ännu lite tidigare kunde fotbollsspelare, bandyspelare, friidrottare och musiker prioriteras in i systemet.

Detta förhållande skulle fasas ut till förmån för ett mer rättvist rekryteringssystem och en satsning på det olycksförebyggande arbetet. Lösningen hette SMO-utbildning - en tvåårig, studiemedelsberättigande, eftergymnasial utbildning. Nu skulle kvinnor strömma till brandmannayrket, invandrarungdomar skulle äntligen inse att brandman var yrket för framtiden och det olycksförebyggande arbetet skulle få en välförtjänt knuff framåt.   

Hur blev det då? Efter fem år (snart sex) så har bortåt 1500 undomar examinerats i SMO-systemet. Huvuddelen av dessa är svenskar och ca 10% är kvinnor. Så vad gäller målet att bredda rekryteringsbasen så har tyvärr inte detta uppnåtts. Däremot har utbildningen på många sätt blivit en framgång. Jag har inget att invända mot kompetensen hos dem vi anställer. De har alla utmärkta förutsättningar att på olika sätt arbeta inom området Skydd mot olyckor, i alla skedena. Däremot kan vi inte med enbart SMO-examinerade tillgodose vårt behov av mångkulturella, mångspråkiga och kvinnliga brandmän/säkerhetsarbetare. Eller för den delen praktiker (på skånska: såna med hannalag). Det skulle ta alldelses för lång tid med nuvarande antagningssystem.

Nu är det dags att ta nästa steg, så att de ursprungliga idéerna med SMO-utbildningen och Lagen om skydd mot olyckor kan bli verklighet. Detta förutsätter ett samarbete mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och räddningstjänsterna. Om vi ska påverka olycksutvecklingen i rätt riktning behövs en

♦  omdefinierad brandmannaroll,
♦  en ny kompetensprofil, 
♦  en (gemensam och nationell) rekryteringsmodell som börjar vid antagning (till SMO) och slutar med  en anställning (i räddningstjänsten) samt
♦  ett flexibelt utbildningssystem (som möjliggör andra rekryteringsvägar än SMO).

Vi välkomnar en diskussion med MSB om denna framtid.

… att kommunicera vår verksamhet. Den gångna veckan har det varit sportlov i Skåne och flera av våra brandstationer har haft öppet hus. Vi är en attraktiv organisation och hamnar alltid på topp i förtroende-undersökningar. Att använda detta förtroende och kommunicera vad alla kan göra för att förebygga och agera vid olyckor är ett av våra viktigaste verktyg mot ett olycksfriare samhälle. Ett annat syfte med öppet hus är att få tillfälle att visa upp vår verksamhet. Vi är ju en skattefinansierad verksamhet och som sådan ska vi kunna visa vad pengarna går till. (Undrar om våra medborgare vet att vi bara kostar ca 500:-/ invånare och år?)

”Öppet hus” skulle kunna utvecklas till att vara ett permanent inslag i vår verksamhet. Eftersom brandstationerna ofta är utrustade med både lektionssalar, sporthallar och gym kan man bedriva både ungdoms- och föreningsverksamhet på dem. Parallellt med utbildnings- och informationsaktiviteter. Det skulle ge ökade möjligheter för oss att nå ut med både den förebyggande informationen och hur man agerar vid en olycka.

Googla gärna ”community fire station” och läs om hur våra kollegor i Storbritannien arbetat med frågan.

Under 2007 och 2008 var vi flitigt uppvaktade av Arbetsmiljöverket (AV). De har (med visst fog) haft synpunkter på vårt arbetsmiljöarbete. Även medarbetarna har varit missnöjda med arbetsmiljön (inte alla). Efter tillsynen av AV, som avslutades i höstas med betyget VG (min tolkning),  så har vi kunnat arbeta mer med de konkreta arbetsmiljöfrågorna. Riskanalys är ett begrepp som fått en betydligt vidare innebörd än nånting vi gör i samband med utarbetande av ”Handlingsprogrammet för skydd mot olyckor”. Nu används riskanalys som ett verktyg av både skyddsombud och arbetsgivare, när nya arbetsformer införs, innan insats, inför inköp, m.m. Och det är väl bra – om det inte går inflation i  ”hög risk”. (En hög risk är inte en hög risk bara för att den kallas en hög risk).

Nåväl, igår var AV här för att informera sig om hur vi hanterade händelserna i Rosengård innan jul. På plats var högsta ledningen för AV och Rsyd, skyddsombud, distriktschef-Jägersro och handläggare-arbetsmiljö.Efter en kort (?) beskrivning av händelserna kom mycket av diskussionen att handla om risker, hot, våld men också om vad vi gör på lång sikt. Vi konstaterade att vi nu har bra rutiner och system för att garantera en säker arbetssituation. Planeringen inför de oroliga kvällarna/nätterna gjordes i intim samverkan mellan personal, skyddsombud och arbetsledning. Goda idéer om förstärkt utrustning och extra insatsresurser realiserades omedelbart.

Men (som Tony Irving säger), vi ställdes inte fullt ut inför det moraliska dilemmat: Att bli utlarmade till brand i bostadshus, med hotade boende, och med en förhöjd risk i form av stenkastning och hot, utan polisskydd.

För mig är den enda hållbara lösningen att vi alltid ska vara välkomna (kanske naivt) och att vi alltid ska kunna arbeta utan hot och våld. Hur vi ska nå dit är ett gemensamt problem vi har med boende och kommunerna.

Det är helt oacceptabelt att:

• brandmän blir utsatta för stenkastning, fyrverkeribeskjutning, spott och spe när det gör sitt jobb – skydda och rädda, men också
  
• att de som bor och lever i vissa områden inte kan lita på att samhällets ”skyddssystem” alltid fungerar och
  
• att vi måste ha polisskydd för att kunna göra vårt jobb.

PS. Ser i DN att kollegorna i Stockholm också är utsatta för hot (igen).

… är nu inne på sjätte veckan. Jag träffade deltagarna imorse och stämningen är på topp. I oktober kommer förhoppningsvis 24 deltagare att ta sin ”examen” och därefter kunna anställas som brand- och säkerhetsvärdar, instruktörer, brobyggare, informatörer och brandmän. Inte bara hos oss utan också i andra räddningstjänster, i bostadsföretag, i kommuner och stadsdelar och i andra säkerhetsbranscher. Några kommer kanske att söka in till SMO-utbildningen.

Internt behöver vi hantera frågan om rekrytering, tester, anställningskrav m.m. i god tid innan deltagarna är klara. För de som till slut blir anställda hos oss får det aldrig råda någon tveksamhet om kunskaper och förmåga.

… polismannen som berättade vad som sägs och tycks i polisen. Såklart är både poliser, brandmän, sjukvård och andra påverkade av den (ofta hårda och utsatta) miljö man arbetar i . Och att man tycker och tänker olika är ju heller inte konstigt.

Men det är helt oacceptabelt om dessa synsätt tar sig uttryck i att vi behandlar medborgare, kommuninnevånare eller drabbade olika. På grund av kön, etnicitet, religion, sexuell läggning eller något annat som vi  anser rättfärdiga en annorlunda insats.

När vi tar på oss uniformen, larmstället eller stationsklädseln så tar vi också på oss en gemensam värdering och en professionalitet. Då är det våra officiella och gemensamma värderingar som ska styra hur vi agerar, inte de personliga.

För Räddningstjänsten Syd innebär det bland annat att vi ska visa respekt för alla, att vi ska ha modet att ta ställning och att vi ger mer än vad som alltid kan förväntas. Så här i skenet av vad som sker omkring oss kan jag väl känna en oro för att vi inte själva har klarlagt för oss vad som styr våra beslut. Om var och när vi gör insats – eller inte. Om var vi lägger arbetstid och engagemang – och inte.

Värdegrundsdiskussionen måste pågå – alltid.