Uncategorized

Tillsammans med kollegorna i Storstockholm och Storgöteborg pågår just nu ett studiearbete om framtiden. Arbetet, som genomförs gemensamt, är beställt av den politiska ledningen i de tre organisationerna och ska avrapporteras hösten 2012. Arbetsnamnet är ””2030 – Räddningstjänst i tiden” vilket indikerar mer en fråga kring hur vi ska förhålla oss till den ständigt pågående utvecklingen i samhället, än att utveckla visioner och system.

Mina egna tankar kring framtidens olyckshantering (i vilket räddningstjänsten utgör en del) handlar mycket om på vilket sätt vi kan, och ska, vara en del i ett större sammanhang. Tiden då vi förskansrade oss på tillslutna brandstationer för att emellanåt rycka ut och rädda något är tack och lov slut (tror jag). Många räddningstjänster arbetar idag med både en bredd av uppgifter och en djup integrering i kommunens dagliga arbete. I Rsyd kommer dessa frågor att bli tydliga i förslaget till nytt handlingsprogram.

Utmaningen blir att skapa ett gemensamt ägande av visionen ”Ett olycksfritt samhälle”. Det förutsätter att alla medarbetare deltar i alla delar av våra uppdrag. Utan att tappa kvalitet och säkerhet. För som sagt;

• det viktigaste är att det inte händer olyckor,
• det näst viktigaste att någon gör något snabbt,
• och när det behövs – då bidrar vi med professionella resurser. 

Den vår vi trodde aldrig skulle komma var plötsligt här. Med gräsklippning, konstrunda och allt.

Nu går vi in i slutfasen i att formulera ett nytt handlingsprogram. Under våren har ca 150 medarbetare varit engagerade i olika fokusgrupper och möten. I slutet på maj ska programmet samverkas och sedan ska direktionen besluta om remissutgåvan.

Handlingsprogrammet ska dels beskriva vår förmåga (stödjande, operativt och ledningsmässigt), dels ange hur Rsyd ska utvecklas de kommande åren. Ett exempel på sådan utveckling är på vilket sätt vi ska fortsätta arbetet med att disponera de operativa resurserna optimalt. Så att de är ”lediga” när olyckan inträffar, att de kommer fram inom föreskriven tid och att de kan inleda insatsen på bästa sätt. På samma sätt ska det förebyggande arbetet ”finslipas” så att det både riktar sig mot de olyckstyper vi vill minska och hanterar förutsättningarna i olika lagstiftningar och anvisningar.

En ingrediens som vi sannolikt kommer att se mer av de kommande åren är den sociala komponenten i våra uppdrag. Ska vi lyckas med att minska olyckorna, att genomföra insatser effektivt och utveckla vår verksamhet måste vi oxå bli bättre på att delta i våra kommuners arbete och ansträngningar för ett tryggt och säkert samhälle. Upplevelsen av att vara trygg och säker kring olyckor skapas i mötet med oss; före, under och efter olyckan.

Att utveckla dessa möten är en av de stora utmaningarna för räddningstjänsten.

Vårt förebyggande och föregripande arbete ger resultat:

Antalet utryckningar har minskat dramatiskt mellan 2009 och 2010. Den främsta anledningen är införandet av larmbefäl som sitter i SOS-centralen. Uppgiften är att prioritera inkommande larm, stödja den enskilde tills styrkan är på plats och stödja utryckningsstyrkan med information mm. Under 2010 räknar vi med att ca 5-600 inkommande larm antingen resulterat i en åtgärd av den drabbade eller av någon annan, eller i ingen åtgärd alls. Det positiva i detta är att beredskapen för ”riktiga” olyckor ökar och övningar, hembesök och annat arbete inte behöver avbrytas. Läs mer i Skånskan.

Antalet bränder utomhus och antalet tillbud med hot och våld mot räddningspersonal har också minskat dramatiskt. I Herrgården i Rosengård var situationen helt oacceptabel under 2009. Men med olika satsningar har situationen blivit mycket bättre. Under 2010 anmäldes endast 4 tillfällen av hotfulla situationer (vilket givetvis är 4 för många) mot närmare 20 under 2010. Radio Malmöhus rapporterade om detta i veckan.

Jag menar att detta visar att vi både är på rätt väg och att vi delvis lyckats med några av våra föresatser:

• att minska antalet olyckor och bränder,
• att den enskilde ska göra mer,
• att vår arbetsmiljö ska bli säkrare och bättre.

Dessutom är det roligt att det uppmärksammas.

Idag har förebyggandeexperterna i Skåne samlats för att påbörja arbetet med att omsätta ”bostadsbrandstrategin” till aktiviteter och verkstad. Ingen ska omkomma, skadas eller drabbas av brand är det övergripande målet. Detta ska nås med fungerande brandvarnare i alla bostäder, kunskap om att förebygga och hantera bränder hos alla, och riktade åtgärder till dem med särskilda behov.

Skåne har goda förutsättningar att bli det brandsäkraste länet i Sverige, om alla aktörer kan samlas kring gemensamma åtgärder.

… just nu för fullt hos oss. Dels för att vi är mitt i arbetet med nytt handlingsprogram, dels för att den återigen aktualiserats efter en brand i ett bostadshus i förra veckan. Första styrkan (1+2/H) fick vänta tills andrastyrkan (1+2/RiB) anlände, efter några minuter, innan rökdykning/livräddning kunde påbörjas. I lokalmedia har flera perspektiv ventilerats. Brandmännens, det politiska och Rsyd:s som organisation. Medborgarnas,och i detta fallet den drabbades, får ingen egen artikel och det är kanske också symtomatiskt för debatten.

Rsyd beskriver i nuvarande handlingsprogram sin insatsförmåga, sin operativa ledningsförmåga och sin förebyggande förmåga. Dessa förmågor, och resursfördelningen mellan dem, är ett klart och tydligt uttryck för de beslut om mål, inriktning och organisation som Rsyd:s direktion tog 2008.

Givetvis var hela Rsyd (direktion, förbundsledning och medarbetare) väl medveten om att den operativa delen av organisationen aldrig skulle kunna hantera alla typer av olyckor, omedelbart och alltid. Liksom är fallet i alla andra räddningstjänster, i sjukvården, äldreomsorgen, skolan, polisen … Det måste ske prioriteringar och ställningstagande hela tiden. Var gör skattekronan mest nytta, är det i förebyggande arbetet eller i insats, friskvård i stället för sjukvård, i fredsbevarande arbete eller välrustade krigsorganisationer. Det finns inget enkelt svar så sannolikt är det både/och.

Så, den stora frågan är och förblir: Vilken operativ förmåga ska räddningstjänsten ha utifrån framkomsttid och behov av åtgärd? Alltså, hur många och stora styrkor ska man ha i en kommun?

I den nu aktuella medlemskommunen har man historiskt förfogat över såväl heltidsstyrka som deltidsstyrka i tätorten (som har 17 000 invånare, inga särskilda risker, ca 400 utryckningar/år). Heltidsstyrkan har varierat mellan 1+4 till 0+2 de senaste  åren. Just nu är det 1+2. Deltidsstyrkan har också varierat och är just nu också 1+2. Runt om i Sverige finns det tätorter i motsvarande storlek med antingen heltid eller deltid eller blandning.

Så vad är då rätt förmåga? Jag ser olika svar på frågan utifrån vilket perspektiv man betraktar det. Om man alltid ska kunna rökdyka direkt vid framkomst så finns det åtminstone två alternativ i aktuell tätort: ta bort heltiden och inrätta 1+4/RiB eller ta bort Rib och inrätta 1+4/H.

I det första alternativet så förlängs tiden till första åtgärd för alla insatser med 5-6 min (men vi kan rökdyka direkt vid framkomst). Och vi sparar ca 3 mnkr. I det andra alternativet förkortar vi tid till rökdykning med 5-6 min (vid de insatser detta behövs), och vi ökar kostnaderna med ca 5 mnkr.

Om man inte behöver kunna rökdyka direkt vid framkomst, utan det är viktigt att ta hänsyn till alla insatser, så  är det kanske nuvarande modell som är optimal. En kombination av en snabb förstainsats och fördröjd rökdykarförmåga.

Men nu finns det också andra ingredienser att ta hänsyn till. Behovet att etablera ”förstastyrkor” i andra delar av förbundet visavi att utöka nuvarande styrkor. Värdet av mer förebyggande förmåga visavi mer operativ förmåga. Värdet av att det inte händer en olycka visavi insats. Värdet av att kunna rökdyka vid framkomst med ”förstastyrkan” visavi värdet av att kunna göra en förstainsats vid alla typer av olyckor. (Som ofta kan göras med en mindre styrka än 1+4.)

Så att enbart fokusera på framkomsttid och förstaåtgärd blir alltför snävt. (Även om det är ett enkelt sätt att skaffa poäng på.) Det som är viktigt är att optimera förhållandet mellan förebyggandeförmåga, insatsförmåga och ledningsförmåga. Och det ska våra politiker göra, liksom att de ska sätta den totala ambitionsnivån för området skydd mot olyckor utifrån överväganden om risker, kostnad/nytta mm. Vår roll som tjänstemän är att göra kunskapen om dessa risker, konsekvenser, alternativ etc. tydlig och tillgänglig.

Jag ser fram emot denna dialog i vår och under vägen fram till nytt handlingsprogram.

… debattartikel i Skånskan som handlar om kvinnliga brandmän. Den fördes in i januari i år men känns riktigt aktuell just nu, eftersom vi snart (i höst) kommer att få se en rekommendation från MSB om fysiska krav vid anställning.

I debattartikeln tar författarna upp frågan om kondition och styrka hos brandmän, bl.a. mot bakgrund i de artiklar som publicerats över landet där ”Brandmän kräver starkare – brandmän”. Andra parametrar som metoder, teknik och erfarenhet belyses som sannolikt lika viktiga ingredienser i brandmannens arbete.

Avslutningsvis tar man upp frågan om kvotering, men denna gången ur ett annat perspektiv, sk social kvotering. Är det som författarna menar så riskerar vi utslagning av duktiga brandmän!

Och det vill vi väl inte?

Hela debattartikeln kan läsas i Skånskan.

De är ganska små, och ägg och spott gör inte ont, men det är kränkningen som gör ont.”

Citatet är från en brandman ur en rapport som ingår i ett forskningsprojekt ”Förebyggande säkerhetsarbete – Metoder för möten och dialoger” av Per-Olof Hallin på Malmö högskola.

Syftet med studien är att, med utgångspunkt i Herrgården i stadsdelen Rosengård i Malmö, analysera vad som skapar motsättningar och konflikter mellan pojkar/yngre män och polis respektive räddningstjänst.

Rapporten är en utmärkt läsning om man vill förstå mer och om man vill utveckla stategier för att minska dessa motsättningar och konflikter.

Rapporten kan hämtas här.

Fler och fler börjar inse det oacceptabla i att acceptera olyckor. MSB har en nollvision vad avser brandskydd i bostäder, enligt Sandra Danielsson ska Södertörn ha en nollvision i sitt kommande handlingsprogram. Vår egen direktion har fastställt visionen”Ett olycksfritt samhälle”. Belackarna hävdar att det är en orimlig vision, att inga olyckor ska inträffa, och att det bara är ett svepskäl för att satsa mer och mer på förebyggande åtgärder. Jag undrar hur en alternativ vision skulle se ut?

Claes Tingvall, Trafikverket, säger i senaste numret av Tjugofyra7 att det är inte siffran noll i sig man menar, utan ett förhållningssätt – mot noll. Det förklarar synsättet, och eliminerar kritiken, i en enda formulering.

Det viktigaste just nu är att ändra förhållningssättet till olyckor. Inte att börja diskutera om det ena tillvägagångssättet är bättre än det andra. Om förlåtande system är bättre än kunskap och förmåga, eller tvärtom.

Med en nollvision som utgångspunkt för arbetet inom skydd mot olyckor kommer handlingsprogrammen sannolikt att se annorlunda ut. Det är då utvecklingen av tillvägagångssätt kan börja.

Jag har nu tagit del av artiklarna i senaste numret av Brf:s tidning. För att vara ett riksförbund som säger sig vilja samverka och utveckla verksamheten anser jag det vara märkligt att gång på gång välja en offentlig arena för sina synpunkter och sitt tyckande.

Att man dessutom väljer att i tidningen inte följa de av Journalistförbundet uppsatta spelreglerna för press, radio och TV förstärker snarare bilden av osaklighet och subjektivitet. I flera fall bygger argumentationen dessutom på rena felaktigheter. Varken jag eller någon annan i ledningen för förbundet har getts möjlighet att bemöta kritiken eller redovisa ledningens ståndpunkt i de olika artiklarna. (Förutom i den s.k. profilintervjun i inledningen.)

Jag kan inte annat än beklaga de som blivit utsatta och utpekade i artiklarna. Min klara uppfattning är att vi är både kompetenta och professionella i våra uppdrag. Vi genomför årligen ca 3 000 insatser av varierande storlek och komplexitet. Vi utreder och skapar förutsättningar för lärande och förbättringar hela tiden. Att sträva efter att bli bättre och korrigera det som fungerar mindre bra är naturligt i en modern organisation. Att tro att man aldrig gör fel är en farlig väg.

Vi kommer inte att kommentera de olika artiklarna i detalj, varken internt eller externt. Vi välkomnar däremot alla konstruktiva förslag till förbättringar av vår verksamhet, från vem det vara må.

Idag gästbloggar Per Björkman, verksamhetsstrateg på räddningstjänsten Syd. Per Björkman ansvarar för förbundets långsiktiga inriktning och utveckling inom hela olyckshanteringsområdet.

Förbundet har i och med utgången av sitt femte verksamhetsår i princip avslutat den etableringsfas som har kännetecknats av såväl strukturella som organisatoriska och inte minst verksamhetsmässiga förändringar. Det har inte gått utan störningar och fortfarande återstår en del att göra angående kompetens samt fortsatta utvecklingsbehov inom såväl det olycksförebyggande som skadeavhjälpande områdena.

Vi behöver dock formulera våra framtida roller och uppdrag utifrån ett långt perspektiv med omvärlden som ram. Tillsamans med Storstockholms brandförsvar och Räddningstjänsten Storgöteborg har vi därför inlett att samarbete att arbeta fram en framtidsstudie som ska sträcka sig fram till år 2030. I den ska vi försöka beskriva en tänkt, och sannolik, utveckling av omvärlden, hur riskerna ser ut i framtiden och sist men inte minst vad det innebär för oss? Hur måste vi anpassa och utveckla vår arbetsplats så att vi kan rekrytera rätt kompetens, förebygga olyckor och ha en effektiv räddningstjänst framöver? Många organisationer och myndigheter sysslar kontinuerligt med sådana analyser och vi ska lära och lyssna av dem hur framtidens arbetsplatser ser ut, var och hur människor bor mm mm. Handlingsprogrammet, som i dagsläget är vår långsiktiga inriktning inom SMO-området bli då ett antal ”mellanstationer” med framtidsstudien för 2030 som grund. Det nuvarande handlingsprogrammet går in på sitt sista år och direktionen kommer att fatta beslut om ett nytt sådant senast med utgången av 2011. Handlingsprogrammet har visat sig vara en funktionell plattform för förbundets medellånga inriktning av verksamheten. En summering av de ambitionshöjningar som anges i programmet visar att vi har klarat av nästan 3/4 av dessa under mandatperioden vilket är ett mycket bra resultat som vi ska bygga vidare på. 

Framtagandet av nästa handlingsprogram kommer att löpa parallellt med framtagandet av nästa handlingsprogram om än med olika avslut, arbetet med framtidsstudien avslutas hösten 2012. Dock är det inte så att vi inte redan idag har en bild av de inledande åtgärder, och fortsatt arbete, som behöver genomföras i vår strävan mot ett olycksfritt samhälle. Så, under detta och nästkommande år kommer vi att fortsätta med att satsa på att nå bättre resultat i form av färre olyckor och effektivare räddningsinsatser genom att..

..utveckla mångfald & jämställdhet så att vi kan nå de riskgrupper som vi inte på ett tillfredsställande sätt når idag samt att vi fortsätter att utvecklas till en arbetsplats där alla trivs.

..fortsätta att stödja den enskilde genom utbildning, information, samarbete och inte minst hembesök.

..fortsätta utveckla och kvalitetssäkra den skadeavhjälpande verksamhetens förmåga.

När jag googlade på ”framtiden” fick jag 7 420 000 träffar på 0,12 sekunder. Någon därute vet någonting som vi förmodligen behöver känna till..