per widlundhs blogg

Tisdag-onsdag genomförde vi en arbetsmiljökonferens med vår skyddskommitté. Förutom ett ordinarie möte hade vi föredrag från arbetsmiljökoordinatorn på Pågen AB, PO Hallin från Malmö högskola (han med Hot och våld-forskningen) och Mats Ryderheim, regionchef på Arbetsmiljöverket. Några reflektioner från konferensen var att arbetsmiljöarbetet är nog ganska gott i Rsyd, det finns farligare verksamheter än vår, vi har lyckats bra med hot-ochvåldförebyggande arbete och sådana här konferenser ska vi ha fler av.

På torsdagen beslutade direktionen att skicka ut förslaget till nytt handlingsprogram. Efter 1 1/2 års arbete, med delaktighet från ett stort antal politiker, medarbetare och partners var det skönt att få ett så tydligt besked från direktionen. Förutom att beskriva risker, insatsförmåga, ledningsförmåga och förebyggandeförmåga så innehåller förslaget också spännande utvecklingsområden. Förbättrad beredskap, ytterligare satsning på stödjande arbete, utveckling av RIB-området, boendesäkerhet och mångfald och jämställdhet är bara några exempel. Men förslaget innehåller också utmaningar. En sådan är att skapa resurser. Resurser som kan matcha utvecklingen i en av Sveriges mest expansiva regioner. Om ytterligare fem år har förbundet ökat invånarantalet med 100 000 sedan förbundsstarten 2006. Med ökat tryck i infrastrukturen och i boendemiljöerna som följd. Och med det risk för fler olyckor. Som vi både ska förebygga och kunna hantera.

Hösten kommer att bli viktig, det är då som förutsättningarna ska skapas för att kunna åstadkomma ”Ett olycksfritt samhälle”.

MSB lämnar nu ett antal förslag till hur brandskyddet ska stärkas för olika grupper. Alltifrån krav på brandvarnare i bostäder till regler för vårdboenden och möjlighet att öka brandsäkerheten i samband med bostadsanpassning. Läs rapporten! Om alla förslagen genomförs har vi ökat möjligheterna att minska antalet omkomna och skadade med flera hundra procent. Det handlar faktiskt om att skapa en attityd, som Anders Bergqvist sa på brandkonferensen, att inte acceptera en enda dödsbrand.

Med dessa verktyg, och förhoppningsvis beslutade föreskrifter och ändrade lagar, så ligger bollen hos kommunerna och räddningstjänsterna. Utan en motor och opinionsbildare på lokal nivå kommer inget att hända. Räddningscheferna och räddningstjänsterna måste ta ett samlat grepp, engagera övriga kommunala verksamheter och politiker, sätta mål och följa upp. Det var också kärnan i budskapet från Trafikverket på samma konferens. Samverka, sätt mål och följ upp.

Undrar om vi kommer att ta denna utmaning? Över hela landet, i alla kommuner, i alla räddningstjänster. För även om det bara dör 0,2 i medelkommunen så dör det 125 i hela landet. Dubbelt så många som i England (per invånare).

Boverket har för avsikt att besluta om nya byggregler bl.a. vad avser brandskydd.

Trots att

• det årligen omkommer 125 människor i bränder,
• 110 av dessa dör i bostäder,
• 70 av dessa saknade fungerande brandvarnare,
• äldre som bor hemma är överrepresenterade bland dessa (och blir bara fler),
• MSB har ett uppdrag att arbeta nationellt med stärkt brandskydd

så väljer Boverket att inte kräva de mest basala brandskyddsfunktionerna som nätansluten brandvarnare, spisvakter etc. vid nybyggnation.

Häpnadsväckande och oroande!

Läs mer i Kristianstadbladet.

Tillsammans med kollegorna i Storstockholm och Storgöteborg pågår just nu ett studiearbete om framtiden. Arbetet, som genomförs gemensamt, är beställt av den politiska ledningen i de tre organisationerna och ska avrapporteras hösten 2012. Arbetsnamnet är ””2030 – Räddningstjänst i tiden” vilket indikerar mer en fråga kring hur vi ska förhålla oss till den ständigt pågående utvecklingen i samhället, än att utveckla visioner och system.

Mina egna tankar kring framtidens olyckshantering (i vilket räddningstjänsten utgör en del) handlar mycket om på vilket sätt vi kan, och ska, vara en del i ett större sammanhang. Tiden då vi förskansrade oss på tillslutna brandstationer för att emellanåt rycka ut och rädda något är tack och lov slut (tror jag). Många räddningstjänster arbetar idag med både en bredd av uppgifter och en djup integrering i kommunens dagliga arbete. I Rsyd kommer dessa frågor att bli tydliga i förslaget till nytt handlingsprogram.

Utmaningen blir att skapa ett gemensamt ägande av visionen ”Ett olycksfritt samhälle”. Det förutsätter att alla medarbetare deltar i alla delar av våra uppdrag. Utan att tappa kvalitet och säkerhet. För som sagt;

• det viktigaste är att det inte händer olyckor,
• det näst viktigaste att någon gör något snabbt,
• och när det behövs – då bidrar vi med professionella resurser. 

Den vår vi trodde aldrig skulle komma var plötsligt här. Med gräsklippning, konstrunda och allt.

Nu går vi in i slutfasen i att formulera ett nytt handlingsprogram. Under våren har ca 150 medarbetare varit engagerade i olika fokusgrupper och möten. I slutet på maj ska programmet samverkas och sedan ska direktionen besluta om remissutgåvan.

Handlingsprogrammet ska dels beskriva vår förmåga (stödjande, operativt och ledningsmässigt), dels ange hur Rsyd ska utvecklas de kommande åren. Ett exempel på sådan utveckling är på vilket sätt vi ska fortsätta arbetet med att disponera de operativa resurserna optimalt. Så att de är ”lediga” när olyckan inträffar, att de kommer fram inom föreskriven tid och att de kan inleda insatsen på bästa sätt. På samma sätt ska det förebyggande arbetet ”finslipas” så att det både riktar sig mot de olyckstyper vi vill minska och hanterar förutsättningarna i olika lagstiftningar och anvisningar.

En ingrediens som vi sannolikt kommer att se mer av de kommande åren är den sociala komponenten i våra uppdrag. Ska vi lyckas med att minska olyckorna, att genomföra insatser effektivt och utveckla vår verksamhet måste vi oxå bli bättre på att delta i våra kommuners arbete och ansträngningar för ett tryggt och säkert samhälle. Upplevelsen av att vara trygg och säker kring olyckor skapas i mötet med oss; före, under och efter olyckan.

Att utveckla dessa möten är en av de stora utmaningarna för räddningstjänsten.

Vårt förebyggande och föregripande arbete ger resultat:

Antalet utryckningar har minskat dramatiskt mellan 2009 och 2010. Den främsta anledningen är införandet av larmbefäl som sitter i SOS-centralen. Uppgiften är att prioritera inkommande larm, stödja den enskilde tills styrkan är på plats och stödja utryckningsstyrkan med information mm. Under 2010 räknar vi med att ca 5-600 inkommande larm antingen resulterat i en åtgärd av den drabbade eller av någon annan, eller i ingen åtgärd alls. Det positiva i detta är att beredskapen för ”riktiga” olyckor ökar och övningar, hembesök och annat arbete inte behöver avbrytas. Läs mer i Skånskan.

Antalet bränder utomhus och antalet tillbud med hot och våld mot räddningspersonal har också minskat dramatiskt. I Herrgården i Rosengård var situationen helt oacceptabel under 2009. Men med olika satsningar har situationen blivit mycket bättre. Under 2010 anmäldes endast 4 tillfällen av hotfulla situationer (vilket givetvis är 4 för många) mot närmare 20 under 2010. Radio Malmöhus rapporterade om detta i veckan.

Jag menar att detta visar att vi både är på rätt väg och att vi delvis lyckats med några av våra föresatser:

• att minska antalet olyckor och bränder,
• att den enskilde ska göra mer,
• att vår arbetsmiljö ska bli säkrare och bättre.

Dessutom är det roligt att det uppmärksammas.

Idag har förebyggandeexperterna i Skåne samlats för att påbörja arbetet med att omsätta ”bostadsbrandstrategin” till aktiviteter och verkstad. Ingen ska omkomma, skadas eller drabbas av brand är det övergripande målet. Detta ska nås med fungerande brandvarnare i alla bostäder, kunskap om att förebygga och hantera bränder hos alla, och riktade åtgärder till dem med särskilda behov.

Skåne har goda förutsättningar att bli det brandsäkraste länet i Sverige, om alla aktörer kan samlas kring gemensamma åtgärder.

… just nu för fullt hos oss. Dels för att vi är mitt i arbetet med nytt handlingsprogram, dels för att den återigen aktualiserats efter en brand i ett bostadshus i förra veckan. Första styrkan (1+2/H) fick vänta tills andrastyrkan (1+2/RiB) anlände, efter några minuter, innan rökdykning/livräddning kunde påbörjas. I lokalmedia har flera perspektiv ventilerats. Brandmännens, det politiska och Rsyd:s som organisation. Medborgarnas,och i detta fallet den drabbades, får ingen egen artikel och det är kanske också symtomatiskt för debatten.

Rsyd beskriver i nuvarande handlingsprogram sin insatsförmåga, sin operativa ledningsförmåga och sin förebyggande förmåga. Dessa förmågor, och resursfördelningen mellan dem, är ett klart och tydligt uttryck för de beslut om mål, inriktning och organisation som Rsyd:s direktion tog 2008.

Givetvis var hela Rsyd (direktion, förbundsledning och medarbetare) väl medveten om att den operativa delen av organisationen aldrig skulle kunna hantera alla typer av olyckor, omedelbart och alltid. Liksom är fallet i alla andra räddningstjänster, i sjukvården, äldreomsorgen, skolan, polisen … Det måste ske prioriteringar och ställningstagande hela tiden. Var gör skattekronan mest nytta, är det i förebyggande arbetet eller i insats, friskvård i stället för sjukvård, i fredsbevarande arbete eller välrustade krigsorganisationer. Det finns inget enkelt svar så sannolikt är det både/och.

Så, den stora frågan är och förblir: Vilken operativ förmåga ska räddningstjänsten ha utifrån framkomsttid och behov av åtgärd? Alltså, hur många och stora styrkor ska man ha i en kommun?

I den nu aktuella medlemskommunen har man historiskt förfogat över såväl heltidsstyrka som deltidsstyrka i tätorten (som har 17 000 invånare, inga särskilda risker, ca 400 utryckningar/år). Heltidsstyrkan har varierat mellan 1+4 till 0+2 de senaste  åren. Just nu är det 1+2. Deltidsstyrkan har också varierat och är just nu också 1+2. Runt om i Sverige finns det tätorter i motsvarande storlek med antingen heltid eller deltid eller blandning.

Så vad är då rätt förmåga? Jag ser olika svar på frågan utifrån vilket perspektiv man betraktar det. Om man alltid ska kunna rökdyka direkt vid framkomst så finns det åtminstone två alternativ i aktuell tätort: ta bort heltiden och inrätta 1+4/RiB eller ta bort Rib och inrätta 1+4/H.

I det första alternativet så förlängs tiden till första åtgärd för alla insatser med 5-6 min (men vi kan rökdyka direkt vid framkomst). Och vi sparar ca 3 mnkr. I det andra alternativet förkortar vi tid till rökdykning med 5-6 min (vid de insatser detta behövs), och vi ökar kostnaderna med ca 5 mnkr.

Om man inte behöver kunna rökdyka direkt vid framkomst, utan det är viktigt att ta hänsyn till alla insatser, så  är det kanske nuvarande modell som är optimal. En kombination av en snabb förstainsats och fördröjd rökdykarförmåga.

Men nu finns det också andra ingredienser att ta hänsyn till. Behovet att etablera ”förstastyrkor” i andra delar av förbundet visavi att utöka nuvarande styrkor. Värdet av mer förebyggande förmåga visavi mer operativ förmåga. Värdet av att det inte händer en olycka visavi insats. Värdet av att kunna rökdyka vid framkomst med ”förstastyrkan” visavi värdet av att kunna göra en förstainsats vid alla typer av olyckor. (Som ofta kan göras med en mindre styrka än 1+4.)

Så att enbart fokusera på framkomsttid och förstaåtgärd blir alltför snävt. (Även om det är ett enkelt sätt att skaffa poäng på.) Det som är viktigt är att optimera förhållandet mellan förebyggandeförmåga, insatsförmåga och ledningsförmåga. Och det ska våra politiker göra, liksom att de ska sätta den totala ambitionsnivån för området skydd mot olyckor utifrån överväganden om risker, kostnad/nytta mm. Vår roll som tjänstemän är att göra kunskapen om dessa risker, konsekvenser, alternativ etc. tydlig och tillgänglig.

Jag ser fram emot denna dialog i vår och under vägen fram till nytt handlingsprogram.

… debattartikel i Skånskan som handlar om kvinnliga brandmän. Den fördes in i januari i år men känns riktigt aktuell just nu, eftersom vi snart (i höst) kommer att få se en rekommendation från MSB om fysiska krav vid anställning.

I debattartikeln tar författarna upp frågan om kondition och styrka hos brandmän, bl.a. mot bakgrund i de artiklar som publicerats över landet där ”Brandmän kräver starkare – brandmän”. Andra parametrar som metoder, teknik och erfarenhet belyses som sannolikt lika viktiga ingredienser i brandmannens arbete.

Avslutningsvis tar man upp frågan om kvotering, men denna gången ur ett annat perspektiv, sk social kvotering. Är det som författarna menar så riskerar vi utslagning av duktiga brandmän!

Och det vill vi väl inte?

Hela debattartikeln kan läsas i Skånskan.

De är ganska små, och ägg och spott gör inte ont, men det är kränkningen som gör ont.”

Citatet är från en brandman ur en rapport som ingår i ett forskningsprojekt ”Förebyggande säkerhetsarbete – Metoder för möten och dialoger” av Per-Olof Hallin på Malmö högskola.

Syftet med studien är att, med utgångspunkt i Herrgården i stadsdelen Rosengård i Malmö, analysera vad som skapar motsättningar och konflikter mellan pojkar/yngre män och polis respektive räddningstjänst.

Rapporten är en utmärkt läsning om man vill förstå mer och om man vill utveckla stategier för att minska dessa motsättningar och konflikter.

Rapporten kan hämtas här.